fredag 22 juli 2011
Farligt vatten
onsdag 1 juni 2011
Frukostfilosofi
torsdag 12 maj 2011
En hyllning till våren
Getingen på rutan anar regnet. En snabb skur så kommer stillheten. Fåglarna som hållit andan börjar åter kvittra. Klara droppar tynger grenarna i skogen. Lyften som sipprar in i mina byxben är betydligt friskare nu än innan. Getingen surrar och vill ut. Rutan vill inte ge med sig. Åskan dundrar och stadens ljud tar vid. Bussar och bilar plaskar fram över de nybildade vattenpölarna.
Dunder och plask och heta mornar. Så var sommaren här redan i maj. Värmen trycker lika hårt som vinterkylan ilar. Sverige byter skepnad från en månad till en annan. Ett nordiskt vinterland med gnirtrande meterdjup snö och mörkblå stjärnhimmel blir snabbt ett paradis med exotisk värme som lockar Eva och Adam att gå nakna över ängarna.
Knoppar slår ut och blommor vissnar. Getingar söker skydd mot regnet som aldrig kom åter. Våren tog slut långt innan majkörerna tagit första ton. Sommaren rasar och isar smälter. Grannen grillar kött som om denna sommar var den sista. Men det skulle komma många fler. Alla efter långa regnperoder av dalande snö. Alla lika långa och olustigt heta. Tropikerna har kommit för att stanna. Vänligaste granne; byt livsstil nu!
En sommardag i maj och jag njuter
av hoppet om att många dagar efter regn återstår att leva
fredag 29 april 2011
Fredagen som aldrig kom åter
På cykel ner mot stan far vi. Jag skjutsar mamma som skrattar och pratar dialekt. Hon ska till sjukgymnasten och hade tänkt att gå, men minuterna sprang iväg och hon blev sen. Tidsoptimist.
”Suckla inte omkull”, skrattar mamma bakpå pakethållaren.
”Nej, nej jag ska söra försiktigt i svängarna”, svarar jag med mammas skojiga tillgjorda dialekt.
Vi rullar och far och gruset smattrar under däcken.
Pappa ligger på sjukhus med ett ihop lappat hjärta.
Jag skjutsar mamma. Vi pratar dialekt. Hon hoppar av i en korsning. Jag far vidare mot slangarna på sjukhuset. Skrattar och får vårgrus i munnen. Tänderna knastrar. Slangarna i pappas mage sörplar. Hjärtat tickar på skärmen ovanför hans säng. Det ritar berg och dalar med sina jämna slag. Hjärtat gick att laga men själen förblev trasig.
Pappa har en trasig kropp. En trasig själ. Ett trasigt självförtroende. Och ett ihop lappat hjärta. Jag tuggar grus och pappa har skärsår på halsen. Mamma är 60 år och älskar att prata med dialekt. Pappa pratar plågor och hugger sig i hjärtat. Slangarna på sjukhuset sörplar och livet blev inte bättre efter döden.
Pappa och jag pratar om våren och planteringar. Hans paprikaplantor har börjat gro hemma på fönsterbrädet. Slangarna rasslar till och vi blir åter tysta. På sjukhuset kan inte våren nå oss. Knoppande blommor har blivit till susande fläktar. Snödroppar har blivit till näringsdropp i blodet. Jag tuggar grus och pappa får blåsa i ett litet rör. Han tränar lungorna och vickar långsamt fötterna upp och ner. Försiktigt föds han på nytt.
Pappas flickvän stirrar in i en vägg. Pappa stirrar rakt fram och min blick flackar. Inte prata döden. Inte prata döden.
”Och ute är det fortfarande sol.” Tystnad och flackande blickar. ”Det blåser minde också. Skönt.”
Skönt. Obekvämt. Förjävligt.
Jag skjutsar mamma på cykeln.
”Suckla inte så fort!”
Vi skrattar och pappa lider. Han rullar sina fötter och blåser i sitt rör. Ute skiner solen. Hemma ligger kniven nydiskad på köksbänken.
Pappa har flyttats från de tickande apparaterna och hör nu bara vinden i fläktarna. Livet på avdelningen är tryggt. Tiden står still och blir till en oändlighet. Inte pappa emot för han trivs med långsamma rutiner. Hemma i skrivbordslådan ligger självmordstankarna ihopknycklade. Här är han på tryggt avstånd ifrån dem. Här är alla människor snälla och bjuder på nyponsoppa. Hemma på hans gata är folk lyckliga och har jobb. Pappa stannar helst inne för han har ingen lycka att visa upp. Världen är för stor för att sortera. Men livet på avdelningen får plats även i pappas hjärna.
Mamma och jag äter räkmacka på ett konditori. Pappa står vid fönstret och tittar på torra löv som blåser förbi. Han ser en fågel och ett träd. Mamma och jag tittar på varandra. Vi skrattar och tuggar våra handskalade räkor med majonnäs. Mamma pratar med hela kroppen. Jag följer hennes händer med min öppna blick.
Pappa tittar ut genom fönstret. Hans flickvän tittar på hans glada läppar när han berättar för mig vad han ser. Pappa sörplar soppa ur ett sugrör. Jag skrattar och han ler finurligt. Så var han glad igen. Som om de otäcka tankarna aldrig funnits. Som om kniven alltid legat nydiskad på köksbänken.
Det är vår och pappa har ett ihop lappat hjärta. Nu vill han också laga sin själ. För livet är för vackert för att punktera.
Så gick en fredag i mitt liv och kom aldrig åter.
onsdag 20 april 2011
Blixtar i parketten
Hon skurar golvet med sina kläder. Som en mätare far hon över parketten. TVn står på. Hennes vadmuskler spänner sig för varje förflyttning.
Hon skurar golvet och rör sig som en mätare. Åderbrocken lyser lila på de spända vaderna. Det blixtrar och drar under nylonstrumporna. TVn blinkar till. Åderbrocken bildar ett lysande mönster på parketten. Björkarna har slagit ut. Ett frö irriterar hennes öga. En tår fuktar det glänsande golvet. Fingrar smattrar vid de trasiga kläderna.
Hon skurar golv och drar kläder var dag. Munnen smakar såpa och fötterna parkett. Ryggen rör sig koncentrerat. En mätare. Lila blixtrar för henne framåt mot TVns tjut. Ett smatter, en doft och ett skrik. Sedan börjar allt om igen. Mätaren. Klädesplagget. Smaken av såpa. Också vadmusklerna som långsamt drar ihop sig. Och slappnar av.
Klockan slår och för tiden framåt. Snart är det natt och då ska hon flyga över taken. Över parketten och över björkarna. Imorgon börjar allt om igen. Men just idag existerar ingen morgondag.
söndag 17 april 2011
Bloody sunday/ jag skriver mig förbi
En nerblodad kvinna kommer in i mitt kök och frågar vilket badrum hon kan använda. Hennes vita klänning och hennes blonda hår badar i den djupröda saften. En man dyker upp bakom henne med lika röda markeringar på magen och på kinden. Kramar i blod.
En blixt står utanför mitt köksfönster och slungar in ljus med jämna mellanrum.
Det är sådant som händer om man bor i ett sekelskiftshus. Ett hus som ligger ute till försäljning och som upptäcks av fotokonstnärer och filmskapare. De som vill göra konst i originalmiljö. Blommiga tapeter och rött blod. Hallen utanför mitt rum är full av discorök. Jag bor bakom kulisserna. Liv passerar förbi och jag står med öppen mun och bara ser på.
I fredags kväll när jag kom hem var ett annat filmteam på besök. Dörren stod öppen och människor sprang ut och in. Husets värme och trygghet hade vädrats ut. Några stressade människor höll på att packa ihop det sista och kilade sedan iväg. Kvar blev jag i ett tomt hus som brukats av människor jag inte känner. Knarren från deras steg i trappan dröjde sig kvar i timmar efter att de gått. Jag vred om nyckeln i dörren till mitt rum två varv innan jag gick och lade mig. Aldrig kan man så noga veta vem som råkat bli kvar i husets många skrymslen och vrån. När jag vaknade morgonen därpå var allt tyst igen. Nyckeln var dock svår att vrida tillbaka så jag blev kvar ett tag i mitt trygga rum. Utlåst från världen och de surrealistiska scenerna som utspelats innanför mina väggar.
Jag blundar och funderar över hur mycket som fattas innan jag själv blir knasig. Jag undarar varför filmarna hittat in i mitt liv just nu.
Pappa bor på avdelning 95. Vid ett fönster mitt emot hans rum sitter en tjej och skriver. Pappa presenterar henne som författaren. Hon skriver på en bok berättar han. Min dotter är också författare säger pappa. Det är jag. Det glädjer mig att vara författare i pappas ögon. Pappa har sett hur jag skriver. Jag skriver mig förbi de otäcka i livet. Det som jag kan måla med ord blir vackrare än verkligheten. Då är det lättare att förstå det. För några veckor var det pappa som badade i blod. Inte hemma i mitt kök men hemma hos sig. Han hade inte använt teaterblod som kvinnan i mitt kök gjort. Det är historia nu. Jag har skulpterat det i ord. Så fungerar det för mig. Och för tjejen i fönstret. Kanske det också är så för filmarna som springer runt i mitt hus. I så fall är de hjärtligt välkomna tillbaka.