Två hundar, två berättelser, en utflykt

ÖMyra: När vi började promenaden var det ett par kvinnor som gick bakom oss som vi släppte fram för att de gick snabbare. Myra kom i vanlig ordning på inkallning och satte sig vid sidan av stigen så att de kunde gå förbi. Sen fick Myra ett frikommando och vi fortsatte gå. Jag påminde Myra om att hon skulle gå sakta då hon var på väg till kvinnorna framför oss. De vände sig om och skrattade lite när de hörde att jag fick påminde Myra om att hon hörde till vår grupp och inte till dem. Myra insisterade dock på att tycka att dessa två var lite roligare än oss andra och att de gick i ett tempo som passade henne bättre. Så hon smög fram och lade sig i snyggt sidogående precis emellan dessa två främmande kvinnor. Så gick hon där mellan dem och bildade en perfekt enhet i några meter fram till att jag och mitt sällskap svängde in på en annan stig. Då kom Myra som ett skott på inkallning.

Movi: Movi gick bort sig i skogen idag. Hon hamnade lite efter och tittade rakt på mig men såg mig inte. Så valde hon att gå ner för berget istället för uppför mot oss. Jag gick efter henne och ropade. Jag gick tillbaka till grusvägen vi kom ifrån. Inget. Så gick jag upp mot berget igen och såg Movi långt bort i skogen vid sidan av berget, där vi alls inte gått. Jag ropade och gick emot henne. Jag kom rätt nära innan hon hörde och såg mig. Så glad hon blev. Halvt döv, halvt blind. 14 år men med livsgnistan kvar. Ska Movi var lös måste jag ha stenkoll på henne hela tiden. Ombytta roller, hon som alltid haft sån koll på mig.

En stjärnfamilj firar nyår

Nyåret blev lugnt och stilla, precis som jag hoppats på. Jag och hundarna firade tillsammans med pappa och syster Sofie i vår stuga vid Nedre Dalälven. Med oss var också Sofies pojkvän och hans två barn samt pappas tjej. En riktig stjärnfamilj helt enkelt.

Barnen, som jag träffat en gång tidigare, älskar djur och tydde sig snabbt till hundarna. Movi blev en favorit och fick smeknamnet "den ulliga bollen". På kvällarna var det mys framför teven. Där det låg en hund och vilade fanns det också oftast ett barn som strök den över pälsen. Inte sällan satt ett barn och klappade Movis lena päls även när hon låg på köksgolvet eller på annan plats. Och kärleken var ömsesidig. Movi älskar sällskap och beröring.

Myra fick såklart också mycket uppmärksamhet. Det var bra träning för henne att umgås med barn och lära sig att sitta ner och bli klappad utan visa sin kärlek tillbaka genom att dela ut tusen pussar. Det krävdes några tillsägningar för att hon skulle hålla tungan i styr men hon lärde sig. Efter ett tag kunde även Myra ligga utsträckt på golvet, helt avslappnad och ta emot klappar utan att lyfta en tass.

På nyårskvällen gick vi över isen tillsammans med barnen för att grilla korv med mina släktingar, vänner till familjen och deras gäster, en gammal tradition från det jag var barn som nu hålls till liv av min farbror. Myra fick följa med på denna utflykt medans de andra hundarna var hemma och vilade. 

När vi kom fram till vindskyddet hälsade Myra på sällskapet, sen gick hon runt lös och hade för det mesta alla fyra fötter på marken. Som alla hundar har Myra många fantastiska sidor och också några brister, som så klart till stor del beror på hur jag har tränat och inte tränat henne, men också kan förklaras med vissa egenskaper hos hennes ras. En av dem är att hon hoppar på folk. Kelpies är otroligt hoppiga, ibland tror jag att de är släkt med kängurun men hoppandet är framavlat för att det ska kunna hoppa på fårens ryggar istället för att springa runt dem när de står i fållan. Detta ska så klart kunna tränas bort men det kan ta tid och precis som med många andra kelpies sitter hoppandet djupt inne i Myra. När Myra hoppar är det inte som när en gammal labrador sätter upp tassarna lite försiktigt på magen, nej hon ska upp i ansiktet och pussa folk, även om de står upp. 

Men som sagt, denna årets sista kväll skötte hon sig jätte fint. Även om de som stod runt lägerelden denna kväll var väl bekanta för mig så var det för henne en hel hög med mer eller mindre okända människor. Och okända människor hoppar Myra inte på, inte förrän de sökt ögonkontakt med henne och hälsat med några vänliga ord, då har de brutit barriären och bjudit in till närmare kontakt. Myra hade också fått så mycket socialt umgänge och social träning denna helg med huset fullt av barn och vuxna så att hon inte hade behov av närmare socialt umgänge än att nöjt gå och strosa runt bland folks fötter. Även denna kväll ser jag som en social träning som jag och Myra tar med oss minnet av till framtida umgängen med människor. 

Innan nyårsmiddagen, som i denna stjärnfamiljs konstellation bestod av tre olika måltider, en för vegetarianer, en för LCHF-köttätare och en för barn, avnjöt jag en varm bastu nere vid sjön tillsammans med Sofie och baren. Där vi badade fanns ingen upphuggen isvak så vi fick svalka oss med snön som var föga till hjälp då den hade en hård skara på sig av alla smältgrader som årets sista veckor bjudit på. Mest var det fötterna som blev avkylda då jag sprang ut för att hitta en liten hård snöplätt att rulla mig i. 

Tolvslaget kom efter att jag och Sofie tittat på en hemsk men också vacker film på Netflix, Never let me go, baserad på boken av Kazou Ishiguro som vann nobelpriset. Jag satt uppe och väntade på midnatt mest för att hundarna inte skulle väckas av dånande fyrverkerier om sådana skulle förekomma. Men oron var helt i onödan, och skönt var det. Det enda spår av nyår som syntes i vårat stugområde var en ljuslykta som seglade upp över åkern strax efter tolvslaget. Jag hoppas att den inte var gjord av några metalltrådar som kan skada eventuella djur som springer över den eller förtär den när fallit ner, men förutom denna risk var den i stunden väldigt harmlös så jag måste säga att våra stuggrannar skött sig väldigt bra genom att inte köpa raketer.

Så kom årets första dag, och jag blev som de tre tidigare morgnarna här i stugan, väckt av Myra strax efter klockan åtta då hon stod och gnydde vid dörren och ville ut för att starta dagen med barnen och hennes hundkompis Murphy. Eftersom huset var fullt av vuxna och barn så fick jag och hundarna sova i husvagnen. En bra idé tänkte jag först och såg framför mig hur jag vaknade i lugn och ro långt från morgonpigga barn och deras vuxna. Problemet var bara att Myras hörsel, tack vare att hon är hund, är så skarp så hon hade full koll på när det började röra sig uppe i stugan. Då startade gnällandet och gick inte att få stopp på förrän jag stigit upp och gått med henne upp till stugan.

Ett annat återkommande nödvändigt ont denna helg var den täta dimman och fukten som hängde över  älven. Jag såg framför mig att år 2018 skulle föra med sig gnistrande kalla vintrar och lämna tögraderna bakom sig men årets första dag var fuktigare än någonsin. Jag tänker att det ändå bor något mystiskt vacker i dimmorna och slutar aldrig hoppas på att vintern vilar runt hörnet.

En blöt och väldigt kort jul

Snökristallerna glittrade i ljuset av den stjärnklara himlen. Isen låg hård och blank över Stora Gryten. Vintern hade kommit till Bränntorp dan före dopparedan. Jag och Sebastian var så glada över att väderleksrapporten som vi uppdaterat oss på varje dag visat flera grader för varmt. Vi värmde upp den kalla råa stugan inför jul och inför att familjen skulle komma på besök och såg framför oss en jul full med friluftsliv och skridskoåkande.

Dagen efter vaknade vi till plusgradernas förbannade slaskvinter med isiga hala gator och vatten på isen. En skridskotur hann vi med på en blaskig sjö innan mamma kom och vi smakade på sillen. Brasan brann så härligt i stugan så rugget där ute störde oss ej.

Julafton kom och med den fler familjemedlemmar. Sofie, Mathias och hunden Murphy och julen firades som den bör med massa mat, paket och nötter. Brasan värmde våra hjärtan och skratten klingade i taket.

Under en halvdåkuglig film Sofie och Mathias tog med sig Murphy för att lägga sig i gäststugan. Elen hade slagit av där nere och ville inte bli fixad så de fick krypa ner i sovsäckarna i en cirka åtta grader varm stuga. Som att sova i tält. Jag erbjöd dem att sova inne hos oss men de valde äventyret. Lika bra det för när Sebastian skulle lägga in en sista gång i kaminen upptäckte han att den gått sönder. En stenplatta i kaminens innertak hade spruckit och hela innertaket hade ramlat ner.

Julen fick ett abrupt slut. Ingen värmande kamin, inget mys i stugan. Vi fick alla krypa långt ner i sovsäcken denna natt. Som tur var hade vi iallafall två fungerande element och två varma hundar.

Morgonen i stugan var inte så farligt kall som jag fasat för. Vi njöt av en god frukost och vinkade sedan av Sofie och Mathias. Mamma stannade några timmar till och behöll Murphy så att vi alla kunde gå en långpromenad i skogen innan vi packade oss hemåt några dagar tidigare än tänkt. 

Skogen var grön och fin som vanligt. Där gjorde sig inga missöden med överbelastad el eller trasiga kaminer sig påminda. Efter en stunds vandring bjöd skogen på regn och vi blev alla blöta. Att komma hem efter en två timnars lång promenad till en varm stuga är en sak. Att komma hem till en stuga med cirka tretton graders inbetemperatur är en annan. Helt okej var det. Och det fanns torra kläder i garderoben att byta om till. Men den där extra härliga mysfaktorn som skulle ha infunnut sig om vi hade kunnat lassa in ett par vedträn i kaminen och tänt på, den infann sig inte. Istället lyckades vi värma upp stugan en gead genom att sätta på ugnen och värma på lite Janssons frestelse samt genom att tända några ljus.

Efter att ha diskat i vatten från dunkar, packat och städat rullade vi alla hemåt. Både hundar och människor är oerhört glada över att vara tillbaka i stan igen efter en härlig, blöt och väldigt kort jul.

Isen är på gång i Bränntorp

https://youtu.be/UMft0mXlXUw

Morgon i parken

Jag mailar kommunen

Hej, jag läste att Boden kommun kommer bjuda sina medborgare på en laseshow på nyår istället för fyrverkerier. Jag tycker att det var bra och hoppas att Norrköpings kommun kan göra likadant. Fyrverkerier är skadligt både för miljö och djur. Hur ser era tankar och planer ut kring att ta steget att bli en kommun fri från fyrverkerier?

Husbyggara på Västernäs

För fem år sedan var jag och Sebastian tillsammans med andra vänner hemma hos Lina och Erik på Västernäs för att hjälpa dem att bygga på hus nummer ett på deras tomt. Detta hus är gästhus kombinerat med kök och det är det första huset de flyttade in i när de flyttade ut med familjen på landet. På den tiden stod det ett gammalt mögligt hus på tomten. Resten var vsioner i huvudet på Lina och Erik.

Något år eller två senare var jag tillbaka på Västernäs och hjälpte till att isolera hus nummer två som är en ekonomibyggnad med garage/förråd och familjens nuvarande sovrum på övervåningen. 

Idag ett antal år senare kommer jag enbart för att hälsa på och umgås. Något byggande bidrog jag inte med denna gång. Men vad spänd jag var över att få se vad som utvecklats på denna tomt. Den gamla mögliga boningen har ersatts av ett helt nytt hus arkitektritat och byggt av familjen själva. Byggnadsvård, ekologi, naturmaterial och återvunna detaljer. Allt detta präglar Västernäs. Dåtidens rejäla detaljer med fönster i massivt trä och klassiska färgval kombinerat med moderna ljusinsläpp där naturen blir en del av vardagsrummet. Ännu är huvudbyggnaden inte klar, det som saknas är det inre ytskicktet samt farstutrappor med tillhörande veranda både på fram och baksida. Av det jag kan se, och det är inte lite som hänt på dessa år, anar jag ett rent paradis. Att dessutom ha det bohusländska landskapet med höga klippor och massor av kust precis inpå knuten gör inte stället mindre underbart.

Fem år av byggande, två småbarn, varav det äldsta är lika gammalt som familjens tid på Västernäs, visst ligger det en hel del blod, svett och tårar bakom detta projekt. Men det är också en livsstil, ett livsprojekt och en dröm som ständigt kommer att anta nya utmaningar och former. Så imponerad jag är av Lina och Erik och vad glad jag är över att få följa deras resa.

Lina med barnen på övervåningen i hus tre, storstugan.

Utsikt från storstugan ner på hus två, ekonomibyggnaden, där familjen idag sover, tvättar och diskar.

Nedervåningen i storstugan, här kommer kök och vardagsrum vara.

Gamla innerdörrar funna på loppis och auktioner.

Lerväggar i vardagsrummet i storstugan.

Erik passar Majas baby medan hon klättrar upp för stegen för att ta sig en titt på övervåningen.

Trappen upp är ännu inte på plats men en stege funkar bra så länge, kanske inte helt barnvänligt men det går.

Erik slipar tak i köket/vardagsummet i storstugan.

Ekonomibyggnaden, hus två, samt framsidan på storstugan, hus tre.

Rejäla träfönster på storstugan, nyproduktion enligt gammal design.

Köket/ gäststugan, hus ett, bredvid storstugan, hus tre.

Här kommer det att stå en stor och ståtlig veranda om några år.

Storstugan sett från vägen.

Lina, Erik och barnen på årets första vinterdag.

Linnéa och barnen.