Under flera års tid har jag tänkt att jag velat vandra runt Ågelsjön men jag har aldrig haft möjlighet att göra det. Jag har besökt Ågelsjön många gånger som cyklande badgäst och även som bussåkande campare. Dock har mycket tid och energi gått åt till transporten dit så vandringen runt har fått vänta. Idag blev vandringen av tack vare bilen Humlan. Då Sebastian behövde studera var det Movi som fick frågan att följa med och hon följde med utan att tveka. En mil är en lagom sträcka att vandra. Det jobbigaste var att utan någon annan människas sällskap ge sig ut på stigar jag aldrig förr vandrat.
Vi började vandringen på den högra sidan, den som jag inte brukar bada på. Leden var tydligt markerad med orande och tog oss upp i skogen efter en kortare vandring längs vattnet. Det kändes till en början lovande att vandra till skogs men när skogen byttes ut mot kalhyggen och leden tog oss längre och längre från sjön började jag bli misstänksam. Jag hade googlat om leden innan vi åkte och sett en enklare karta, min uppfattning om vart jag skulle stämde inte överens med min position. Att vi befann oss på en led rådde det ingen tvekan om men vart den skulle leda oss var mer osäkert. Efter lite överläggning med mig själv bestämde jag mig för att vända tillbaka. Jag var lite besviken över att vi inte tagit grusvägen längs vattnet och trodde att vi inte skulle komma runt sjön. Vi kom tillbaka till en grusväg mitt i skogen som vi korsat. Jag kollade vår position i mobilen och såg att grusvägen ledde till sjön. Jag höjde tempot då jag var otålig att komma på rätt kurs och Movi lade även hon i en högre växel.
Efter en stunds vandring såg jag åter vatten och vi promenerade snart vid sidan av sjön. Det var skönt att åter vara vid vattnet men jag var osäker på om vi skulle hitta runt då vi inte längre följde någon led. Jag passade på att fråga ett par tjejer med hundar som vi mötte om de gått runt sjön. De sade att det skulle vara lätt att hitta och att vi skulle komma in på den orangea Östgötaleden. Vi skulle alltså åter in på denna led som förvillat oss i skogen och över kalhyggen.
Sjön nådde mot sitt slut och det var lätt att hitta in på leden. Vi lämnade åter vattnet för att vandra över en halvö. Denna gång gick leden i rätt riktning. Vi vandrade på en stig och längs en grusväg. När jag efter en stunds vandring åter såg vatten blev jag både lättad och glad. Vi hade nu rundat sjön och befann oss på andra sidan, den jag delvis kände till. Vi lämnade grusvägen för att vandra den sista och vackraste biten i varrierad terräng i skogen. På en höjd med utsikt över några öar plockade jag fram fikat. Movi fick bli kopplad då det sista jag ville var att hon skulle springa över kanten, vilket hon säkerligen äldrig skulle göra.
I en brant nedförsbacke ner till vattennivån klev jag snett och min fotled fick sig en törn. Som tur var klarade jag mig utan stukad fot och vandringen kunde fortsätta den sista biten upp och ner för branter tills vi var nere på bekant mark. Nästan framme stannade vi till vid stanarna på en strand där jag passerat många gånger tidigare. Jag plockade upp det sista av fikat och faschinerades över höjdskillnaderna som denna tur erbjudit. Under vår tidigare fikapaus hade vi tittat ut över svindlande höjer. Nu badade jag mina fötter i vattnet, det som tidigare varit så långt ner. Vi stannade ett tag vid stenarna och bara njöt av lugnet och solen. Jag beundrade min vandringskompis Movi som lagt sig för att vila på stranden. Utan henne hade jag inte tagit mig ut på denna tur. Hon är en vän att lita på i alla väder.
Jag och Movi kom nöjda hem till en Sebastian som gärna ville följa med nästa gång.
Sebastian skrev på sin blogg om denna tur samt om vad han gjorde då vi var ute till skogs.
