Små djur

Pa muren utanfor huset sitter en duva som familjen hittat skadad for en tid sedan. Den kan inte flyga och bor nu med oss. Den har aven sallskap av tva honor som under natten sover pa muren. En liten kaninunge bor i ett kaninhus pa garden. Den brukar hoppa runt inne pa golvet i kaket och i vara sovrumm. Jag sover pa overvaningen och trappen dit bestar av hoga trappsteg men kaninen hittade trots det upp till mog inatt. Jag vaknade av att den hoppade runt pa golvet. Husets katt har en kattunge pa nagra veckor. For ett par natter sedan gjorde katten mig sallskap i sangen. Jag vaknade till av att det rorde sig och trodde att det var syster Sisa som rorde sig bredvid mig men sa titttade jag at sidan och sag ett katthuvud torna upp sig. Under tacket rorde det sig och jag trodde att det var en svans men snart insag jag att det var den lilla, lilla kattungen som letat sig in under tacket. Jag lat dem stanna over natten och fick sedan hora att de inte brukar ligga i sangen.

Dar min familj bor, pa en kulle i Cuancas forort, promenerar manniskor med kor och får och gatorna ar fulla av hundar. Insprangt mellan vagar och hus finns ocksa gronsaksodlingar. Landet ar aldrig langt borta i Ecuador och bonder som letat sog narmare staden haller fortsatter att bruka jorden och nyttja djuren.

Med familjen

Svenska igen. Jag orkar inte skriva pa engelska. Sorry.
Till slut kom jag fram till min fantastiskt fina familj i Cuenca efter att ha spenderat tre kalla natter uppe i bergen ovanfor Riobamba dar Linneas familj bor. I Riobamba fick vi ptatis till frukost, lunch och middag. Linneas familj var valdigt vanliga och hade och morfat ifamiljen tog val hand om oss. Han lkorde oss runt i sin bil for att visa olika byar och annat. Han var den mest pratsamma och nastan skrek da han pratade. Resten a familjen var blygsamma och samtalen handlade till stor del om fragor kring vad saker kostade.

En dag blev vi bjudna pa lunch hemma hos morfar och da var det soppa med pasta i. Ur soppan fiskade jag ocks upp en marsvinstass med klor och allt. Jag at med god aptit och forsokte att inte titta pa klora da jag bet av kattet. Linea kunde dock inte gnaga pa tassen da den paminde henne for mycket om marsvinet santiago hemma i Goteborg.

Under mina tva dagar uppe i bergen fick jag veta att tva olika krockar skett pa vagarna till byn. Vid en av krockarna dog bada forarna. Vid den andra minns jag inte hur det var. Det gar bara att konstatera att vagarna iEcuador ar livsfarliga. Staten har gjort manga forbattringar med bade vagar och hus. Men nu nar vagarna till byarna ar battre, forut var de bara av grus och lera, nu av asfalt, kor folk ocks nabbare. De som bor y byarna anvander fortfarande vagarna att promenera med djur och barn pa bade i morker och i dagsljus. Det ar egentligen ett under att inte fler olyckor sker. Gallande hus har familjer i Linneas by fatt sma hus byggda at sig med rinnande vatten, kalldusch och toalett. Linneas familj som inte haddetoalett innan hat fatt ett nytt hos vid sidan av sitt gamla.

Min familj bor i Cuenca i ett hus som de hyr. Det var inderbart att se dem igen och spannande att se skillnaden mellan folk. Jag fick varma kramar nar jag kom och jag med Carmen och mina broder och systrar ar det inte svart att prata. Familjen har blivit storre da 18-aringe Luis har fatt en nyfodd beby och 23- aringe Braulio har ett barn pa ta ar. Lilla babyn har varit i Cuenca denna vecka och saknar nog sin mamma i Loja. Storebros Juan och mamma Carmen vaktar bebyn da pappa Luis jobbar om dagarna. Lillasyster Sisa ar omhandertagande som vanligt och glad att se mig. Hon ar duktig i skolan och vill bli doktor. Jag och Carmen har varit pa utflykt bade idag ock igar och hon uppskattar att fa se Cuencas omgivningar da hon annars ar mycket hemma i huset. i hade emd oss lilla tvaaringen idag och han ar sa glad och sot och hoppig. Pappa Miguel ar kvar i Oñakapak och honom vet jag inte mycket om. Hundarna Exis och Pancho bor med famlen i Cuenca och ar lika fina osm innan. Pancho har dock forlorat sin sans da en bil kort pa den och den bliv sa ful sa familjen beslot sig att klippa av den med sonen och veterinarstudente Marcos hjalp. Nu vantar Sisa och Daniel och jag ska dra mig. Vi ses!

The day after

Yesterdays advanture seem to have been as dangerous as we imagined. Today I heared from a man working in a rainforest travelagency that one car with tree people had driven into the fallen mountain because of carelessness. He was also there yesterday and saw thwe people in the car. They where unconcious and he couldn't tell of there where alive. Another car had fallen down from the old gravel road and one person died. A bus was about to wiggle down the hill but mad it. It's unbelivable that I was there.

Another day of adventures

I'll try to write in english now so you all will understand me. Sorry if I'm not so perfect. It`s a bit confusing when my brain is programed in spanish.

Hres comes a strory about my last two days in Quito. I just came back from a daytrip to Papallacha that is a resort with hot springs. It's really nice situated, in the middle of the mountains on the way to the rainforest from Quito. I and Linnèa had a really relaxing day with green suroudings. We went from one swimingpool to another with diffrent temprature of warm whater. The bustrip there was much slower then I thought and I got a bit stressed by the slow ecuadorian way of driving where the bus stops tu pic up a new passanger in every corner. But in the end we arrived and had a wounderful day until it was time to go back.

Our plan was to take the bus again but we met a nice man that was on his way to Quito so we got to travel with him. I guess that everyone that ever have been driving in any kind of mountain can imaginge how the roads are, narrow and curvy. In that kind of road you dont want to get in trouble but I can tell you that we really did. After driving a while we met cars and buses turning around. It wasn't easy for the buses to do the turn but in Ecuador everything is possible. We kept on driving a bit because we thaught that we might be able to pass by where the other cars were escaping from. We got quite chocked when we saw that the road no longer existed and instead there was a hill of earth. Yes, the mountain had fallen down on the road and the only way back to Quito was an eaven more narrow road made of gravel. Our driving friend was not happey abouy having to drive on thet road and he was also afraid of runing out of gas. Quite a few times we had to stop bacause of traffic coming from the other direcction. It was very critical when buses had to meet buses but the patiency of the people made it possible every time without absolutely any margin. I was so glad beeing in a car and not a bus but was scared me was if the bus in front of us wouldn't have mad it with the consiquence that we would also would have been stuck in the mountains over at least the night.

Luckley we made it until the end of the narrow road and could finaly connect to the mainroad leding to Quito. I still don't know what is goning to happend with te buses and cars going in the direction up to te rainforest. There where quite a few cars with us driving to Quito on thet road and for every car it got more difficult to drive because of the mod. What also buther me is that there was no plan for this and I guess that there still is'nt any. Why do the government let buses and cars drive up a road up to the mountains wham te road is damaged and when there is no return? Do they eaven bather?

Yesterday it rained and hailed so rough that I tought the roof would fall apart but linn'ea and I have also had nice experiences from here. We have been walking and experienced Quito with new eyes and dancing to the rythms of Quito once again. Tomorrow we are leaving the big town heading down to the south of the mounteins where our families are waiting.

Quito

Vid 17 tidenen 13 decempber 2011 landar jag antligen i Quito igen. Nastan ett dygn forsenad. Det blev en tripp till Colombia igar kvall da kaptenen pa vart flygplan beslutade att vadret i Quito var for farligt for att kunna gora en landning. Vi var redan da ca 2 timmar forsenade fran starten i Miami da personalen pa flygplanet beslutade att kasta ut en person med sitt bagage efter att alla gatt ombord och efter att alla vaskor var inpackade. Att vanta pa flyg och pa flygpklatser ar bland det segaste som finns. Det gick en ilning genom hela kroppen nar vi fick beskedet att vi inte kunde landa i Quito och jag blev pa riktigt radd. Men Colombia tog emot oss med oppna armar. Efter ytterligare timmars vantan pa flygplatsen i Cali hade det bokats ett lyxigt hotell och taxi in till staden cCali at oss 187 perspner som blivit tvungna att nodlanda i grannlandet. Det blec inte mycket somn for mig denna korta natt da jag som vanligt var hungrig men det var anda skont att slippa flygplatsmiljon under nagra timmar.

Drt ar fantastiskt kul att vara tillbaka i Latinamerika pa nytt. Att kanna sig hemma i spraket och kulturen. Det kanns konstigt att vara bara ett land ifran Sebastian och inte traffas men jasg vet att var tid kommer. Den 23 december ar jag inbjuden till Cuenca pe an familjereunion. Carmen, Sisa, Daniel och Marco med familj: Har kommer jag!

Semester

Semester. Jag fryser. Jag tar en pepparkaka till fukost. Eller kanske två. Pepparkakor är som knäckebröd. Det går att ha smör och ost på. Jag har sovit i elva timmar. Vinden har båst över taken hela natten. Min lägenhet är tom nu. Allt är i lådor igen. Att packa kräver en teknik av god precision och ett gott omdömme. Egentligen hade jag velat slänga minst hälften av allt jag äger. Jag hatar att se alla saker samlade. Det tynger mig. Men snart åker jag iväg med bara en väska på ryggen. Den packningen är jag nöjd med. Bara det mest nödvändiga. Också jag.

Jag fryser fortfarande. Kan jag vara trött? Jag är förväntansfull. Och rädd.

När jag kommer hem ska jag packa upp. Då börjar en ny resa i en annan del av staden. Brevet ligger fortfarande på bordet. Jag sneglar på det över mina pepparkakor. Migrationsverket, tillståndsenheten. Sebastian får komma hit. En myndighet har bedömt att vårt förhållande framstår som seriöst. Det känns tryggt. Jag har ett seriöst förhållande. Eller jag menar, det framstår som seriöst . Allt enligt normen. För det är väl ytan som räknas. Jag litar på Migrationsverket. Men vänta här. Jag lyssnade nyligen på radioprogrammet Importerad fru. Är det det som är ett seriöst fårhållande? Att utnyttja någon annans beroendeställning? Nej, Sebastian, det är ju inte så vi vill ha det. Vi får väl hitta vår egen väg. Precis som alla andra.

Nu ska jag ut i det gråa vädret för att växla pengar. Vi ses i Ecuador eller någonstans på vägen.

Fågelkör vid Klarsjön

Amanda ställer ner kaffekoppen med en smäll på soffbordets mörka marmorskiva. Hunden Alice tittar upp med en trött blick och sjunker åter in i drömmen där hon fritt sprang runt på ett fält tätt i hälarna på en en hel kull ulliga katter. Klockan slår tio och dagen har ännu inte kommit med några överraskningar. Likt gårdagen och dagarna innan dess. Amanda drar pekfingret över den uppslagna tidningen på bordet framför henne. Hennes ögon skummar igenom dagens evenemang, välgörenhetskonsert, gudstjänst, julmarknad, vävsöndag. Hon faller för den femte aktiviteten som dagens tidning erbjuder; fågelvandring vid Klarsjön. Amanda har länge velat använda den kikare hon ärvt av faster Theresia men aldrig kommit sig för att ta sig ut i vildmarken. När tillfälle nu erbjuds packar hon sin handsydda läderryggsäck med varmt kaffe och ostsmörgåsar. Alice får på sig sitt bästa röda koppel och lämnar drömmarna om vida fält och ulliga katter hemma i hundkorgen.

Raka i ryggen promenerar de tillsammans mot busstationen ett par kilometer bort. Morgondimman som fortfarande ligger tät fuktar deras mustacher. Amanda har klätt sig varmt med svarta stövlar och djupröd kappa. Hon tittar stolt ner på Alice som bär sin gröna klövjeväska med fickor fyllda av hundkarameller. Ett secondhandfynd som Amanda inhandlat i hoppet om att hon och Alice skulle börja motionera mer men som blivit liggande som ett hån i byrolådan. Alices vankar nöjt fram längs vägkanten och gungar sin rygg så att karamellerna skakar i väskan. Hon vädrar med nosen och känner doften av torkad blodpudding sippra fram. Hennes öron fladdrar till i vinddraget efter en lastbil som dånar förbi på vägen.

Framme vid busstationen letar de sig fram till bussen som ska ta dem mot klarsjön. Där står redan ett helvt dussin fågelskådare och väntar. Amanda ryggar till när hon ser alla entusiaster och funderar på att vända om. Hon kommer att tänka på allt hon skulle kunna pyssla med där hemma. Torka av kaffepannan, stryka dukar och läsa de sista bladen i dagens tidning. Kanske skulle hon kunna städa ur Alices hundkorg och torka lite mera blodpudding. Ett högt skall får Amanda att landa på busstationen igen och Alice drar dem båda fram mot folksamlingen. Hunden ger ifrån sig ett lyckotjut och slänger sig i armarna på en dam med ulligt hår som böjt sig ner mot Alice.

"Vilken underbar krabat och vilken fin väska du har!", utropar damen.

Alice slänger sig på rygg när damen kliar henne på magen. Öronen breder ut sig på marken så att Alice ser ut som et störtat leksaksflygplan. När damen kliat klart slänger sig Alice upp på alla fyra igen och ruskar gruset ur den mjuka pälsen på öronen. Hon passar på att hoppa upp och ge damen en kyss i det ulliga håret och fantiserar om att det är en peruk av ulliga kattungar som sitter i damens hår.

"Det var en glad kompis", säger damen medan hon torkar bort hundsaliv från sin kind.

Amanda skrattar ursäktande och tittar ner i marken.

"Vad roligt att ha med en hund på fågelskådningen", fortsätter damen, "vi är alltid samma gäng som åker hund har vi inte haft med sedan Jorge började ägna sig åt jakt."

"Vi skulle egentligen bara...", börjar Amanda när damen får syn på den gamla kikaren som sticker upp ur ett sidofack.

"Titta vilken fin kikare. Den kommer du att få glädje av idag"

Damen som heter Rosanna hälsar ordentligt på både Amanda och Alice och presenterar dem för hela gruppen. Amanda slappnar av mer och mer för varje person som kommer fram för att presentera sig. Hon lär känna taxiföraren Kristoffer, hemmapappan Ali, hästuppföderskan Johanna, pizzabagaren Lennart och läkarstudenten Sahra. Alla lika glada amatörer som Amanda.

Bussen rullar in och den glada gruppen letar upp sätena längst bak. Chffören stänger av radion så snart alla tagit plats. Hon vet att det inte är någon idé att lyssna på hiphop när detta gäng tågat in på bussen. Amanda som hamnat bredvid Sahra får en snabb introduktion i vilka sånger de brukar sjunga under färden och när motorn på bussen startar tar de sex fågelskådarna ton. Amanda som inte sjungit sedan hon slutat grundskolan och beskådar noggrant sina medresenärers gapande munnar. Alice lägger huvudet på Amandas svarta stövlar och drömmer sig lyckligt bort. Hon ser en kör av feta färgglada fåglar sittandes vid en grund gjyttjig sjö. Hon ser sig själv ta ett dopp i sjön och hur leverpastejsgodisarna flyter upp ur klövjeväskan när hon plaskar runt. I ett rus av fågelsång och leverpastej svävar hon fram över landsvägen. Hennes matte Amanda ler försiktigt under kragen av sin djupröda kappa. Hon mimar och blåser ut små pustar av luft i takt med sången och snart vågar de formade läpparna släppa fram försiktiga ljud som slukas upp av den stora massan av sång som fyller bakre delen av bussen.

När denna dag är slut kommer Amanda att ha druckit kaffe vid stranden av en djup klar sjö tillsammans med med sina sex nya vänner. Hon kommer att ha gått över stock och sten och ramlat över bäckar och hon kommer stolt ha visat upp sin kikare och lånat ut den till alla sina nya vänner. Hon kommer att ha klappat sin hund och känd en enorm känsla av kärlek då hon sett hur den vanligtvis mycket trötta hunden skuttat fram på stigen runt sjön med sin fina väska på ryggen. Hon kommer att ha en varm bommulsmjuk boll av skratt, sång och prat i magen då hon återvänder hem. Det kommer inte vara förrän hon sätter nyckeln i dörren på väg in till sitt varma hem som hon kommer reflektera över att hon inte sett skymten av en enda fågel. Men den insikten kommer hon att släppa så snart hon återgår till att planera inför nästa söndag med sina nya vänner.