Stigen där Movi gick vilse

Efter en helg på resande fot och med äventyr i Skåne längtade jag ut till en av våra favoritplatser här i krokarna kring där vi bor. Jag fick med mig Sebastian och Myra på en tur till Ågelsjön. Jag hade bryggt en termos the och packat ner den i ryggsäcken. Varför ta kvällsthet inne i soffan när en kan vara ute och njuta av kvällssolen.

Myra var så klart glad att komma ut. Hon hade massa spring i benen och for över stock och sten. Jag var glad att återse tallar, granar, blåbärsris, mossor och klippor efter all lövskog och böljande kullar i Skåne. All natur är vacker på sitt sätt. Skåne på våren är något aldelens magiskt som jag gärna upplever. Den blandskog som finns häromkring som jag även är uppvuxen med är dock mitt hem. Det är den plats där jag finner ro ända in i själen. 

Utflykten till Skåne gjorde något mer med vår familj. Vi har insett att livet är härligare med fler hundar. Inte ens Sebastian kan längre stå emot tanken på att ett sällskap till Myra skulle vara skoj för oss alla. Som vi sett att alla våra hundar samspelat med varandra i helgen. Och vilket härligt liv och rörelse det blir med fler fyrbenta. Myra är en helt underbar hund. Jag tror att hon utvecklats ännu mer under den tid hon varit själv. Hon är till freds med livet och är som vanligt både full av energi och lugn på samma gång. Men trots att Myra har energi så att det räcker och blir över så tycker jag att det är lite väl lugnt och tyst här hemma. Jag skulle trivas med lite mer liv, fler tassar att snubbla över och ett och annat lekskall. Men vi ska ha tiden också så det får vänta något år. Det är iallafall skönt att veta att våd båda har samma mål.

På tal om att vara fyra. Stigen vi gick på idag hade vi inte besökt sedan Movi gick bort. Det är två månader nu sedan hon lämnade oss. Jag tänkte extra mycket på henne idag, sist vi var på denna plats var då hon gick vilse och jag höll på att tappa bort henne på grund av att hon inte hörde när jag ropade och säkert heller inte såg så bra. Det var det första tecknet på hur gammal hon egentligen var samtidigt som jag imponerades av hur bra hon ändå tog sig fram i denna tuffa terräng men stenar och höga bestigningar. Lilla Movi hade aldrig orkat följa med på alla de utflykter som vi gör nu. Hon kastade in handduken i rätt tid, det kan jag känna samtidigt som jag saknar henne och minns alla fina stunder vi haft tillsammans. Movi var mattes hund men Sebastian saknar henne också. Myra hon är mer förälskad i husse. Hon är nog lika lojal till oss båda. Myra skulle inte lämna någon av oss i sticket men husse är ändå den hon vill vara mest nära om hon söker kärlek hemma i soffan och han är den som får mest pussar då han kommer hem. Movi hon brydde sig inte om att ha koll på någon annan än på mig. Så länge hon visste vart jag var så var hon nöjd. Hon sparade många steg genom att slippa springa fram och tillbaka och valla in alla. Där är det tur att Myras energi inte är någon bristvara för det tar på krafterna att hålla ordning på två människor.

Lerbad och blommande raps i Skåne

Kanottur i Skåne from Sebastian Estay on Vimeo.

Myra har sin familj i Skåne och den ser vi till att träffa minst ett par gånger per år. Denna gång blev det paddling tillsammans med mamma Hedda och syster Foxy samt deras övriga familjemedlemmar. 

Foxys husse Micke hade planerat en riktigt fin tur med start i Harlösa, på ån som rinner ut från Vombsjön mot havet vid Löddeköping. Han hade fixat kanoter, släp och chaufför till oss alla så att vi kunde ta oss till startpunkten och bli upphämtade vid slutet samt provpaddlat hela sträckan helgen innan för att vara säker på att den funkade. Så för mig, Sebastian, Christian och Kristina samt våra hundar var det bara att hoppa i kanoterna och börja glida medströms. 

Tanken var att hundarna skulle få arbeta lite genom att springa på gräset längs ån vissa sträckor medans vi människor paddlade. Vi testade det ett par gånger men det slutade bara med att hundarna hoppade i vattnet och simmade till oss i kanoterna. Vi märkte snabbt att våra kelpies hellre sitter stilla en hel dag i kanoterna bara för att få vara nära sina hussar och mattar än att få springa fritt och leka på kanten av ån. Kettledogen Brim var nog den enda som var så självständig så att han på riktigt njöt av friheten men han fick bara förtroendet att vara lös en kortare bit då han har selektiv hörsel och vi inte ville riskera att komma hem en hund fattigare.

Efter att ha fiskat upp storfångsten några gånger i form av våra kelpiesar som envisades med att komma tillbaka som boomeranger dröp det till slut av vatten i kanoterna. Vi fortsatte sedan att paddla framåt i trivsam takt medans solen bara blev varmare och varmare. Det började kurra i magarna och vi hade inte nått fram till lunchstället som Micke spanat in åt oss helgen innan samt hade ingen uppfattning om hur långt det var kvar dit. Vi hittade istället en väl duglig plats som bjöd på både skugga och vinda bänkar där vi kunde duka upp trangiakök till lunchens pasta med pestorätt. Efter att ha jäst en stund i skuggan efter maten hoppade vi i kanoterna igen, lagom trötta av både matkoma och sol. Några minuter senare gled vi förbi det lunchställe som Micke tänkt ut till oss. Där stod det i all sin prakt med raka bänkar och ett rejält bord. Så mysigt det såg ut där från kanoten.

Det dröjde inte länge innan Christian spanat in en sandstrand och snabbt paddlat iland för att svida om till badshorts. Jag tyckte det såg så härligt ut så jag letade snabbt rätt på mina badkläder som så klart låg längst ned i packningen under både mössa, vantar och regnställ. När jag kommit i mina kläder hade både solen gått i moln och Christian och hundarna hade omvandlat det som såg ut att vara en sandstrand till ett gyttjebad. Men hade jag sagt att jag skulle bada så skulle jag. Väntade jag bara tillräckligt länge vid vattenkanten så kunde nog både gyttjan lägga sig och solen titta fram. Sagt och gjort, tio, femton minuter senare tog även jag vårens första simtag i ån.

När vi lämnade strandkanten upplyste Mycket oss om att vi kommit ungefär en femtedel av sträckan på den planerade dagsrutten. Klockan var då runt tre på eftermiddagen och det satte sprätt på allas våra kanoter. Myra hade hittat en fin plats i fören på vår kanot och satt där som ett kuttersmycke precis som mamma Hade gjort på sin kanot. Jag hade efter det kämpat som bara den med att styra och det var inte förrän Myra hoppade över till sin systers kanot som jag märkte vad rakt vår kanot gick igen. Medans resten av gänget glidit fram i behaglig takt hade jag och Sebastian kämpat oss fram i zic zac mellan åns kanter. Lätta jag där bak med Sebastian och Myra där fram räckte för att vår lilla kanot skulle bli ostyrig. Jag och Sebastian som helt tappat självförtroendet där ett tag när det gällde paddling, Sebastian hade också provat rollen som styrman utan något bättre resultat, fick plötsligt ny fart och lät axelmusklerna jobba flitigt ett par timmar till i eftermiddagssolen.

Så närmade sig det svåra uppdraget med att hitta en tältplats. Vi skulle bara paddla förbi en väg och komma tillräckligt långt bort från den så att vi inte hörde ljudet, sen skulle vi bara paddla förbi en fabrik och komma så långt från den så att vi inte såg den. Sen sig jag en trevlig plats skymta bakom åns kant och Micke gick upp för att kolla för att konstatera att det var en tomt jag sett. Då skulle vi bara paddla förbi ett villaområde som aldrig ville ta slut. Sen kom vi till en sträcka där tåget gick förbi. Efter det kom vi till turens första lyft och vi fick packa ur kanoterna för att ta oss förbi en kvarn med tillhörande fors. Där blev det lite spännande för det var rätt strömt när vi skulle åka iväg igen så vi fick paddla med kraftiga tag rakt över ån och sen åka medströms nedåt.

Efter detta lyft och den lilla biten nedströms öppnade landskapet upp sig med ängar och gräs. Här kunde vi slå läger. Jag fick uppgiften att gå upp och reka på ett ställe och hittade jätte fint gräs att slå upp tälten på. Vi packade ur våra kanoter och Christian och Kristina var snabbast att få upp tältet. Lagom till att de satt ner sista tältpinnen stack två hästar fram huvudet bakom sitt matbås. Jag tyckte det var lite kul att få tälta i en hästhage men de andra tyckte att det inte var någon bra idé. Hästarna verkade vara snälla men hästägarna hade vi ingen aning om hur trevliga de var så vi packade ihop våra grejer igen och åkte över till andra sidan där det också fanns fullt med gräsängar och utan spår av djur.

Alla fick upp sina tält, förutom Micke som valde att slå läger under kanoten, och vi fisk oss en rejäl lägereld på några torra kvistar från en otänd majbrasa som stod där på ängen. Når de första regndropparna kom var det lagom att gå ock lägga sig. Myra somnade inom ett par minuter inne i tältet och var däckad fram till klockan sex på morgon då hon ville ut och rasta samt ta ett lekvarv med sin kära sister som sovit med sin husse under kanoten. Efter det var hon nöjd och kunde komma in i tältet för att sova ett par timmar till. Foxys husse hade vaknat med hjärtat i halsgropen då han hörde Foxy ringa runt och skälla innan han insåg att hon lekta med Myra och inte vallade runt på ett vildsvin där på morgonkvisten.

Dag två bjöd på moln och lite svalare väder. Något som våra soldränkta kroppar var ganska glada över. Den tur som väntade oss nu skulle bli än mer äventyrlig med fyra till lyft och mer medströmspaddling direkt efter lyften. När vi kommit igång och paddlat en stund samt gjort vårat första lyft gled vi förbi ett ställe där jag ropade högt att här hade det minsann varit jätte mysigt att tälta. Micke nickade glatt och så kom det vindskydd upp på höger sida som han hade haft som referens för nattens planerade stopp. Vi hade trott att vi inte kommit i närheten av den planerade turen i längd eftersom vi var så långsamma i starten men vi hade tagit igen det på slutet och låg kanske bara en timme efter i schemat då vi slog läger på kvällen. Rätt bra planerat iallafall och riktigt bra paddlat av oss amatörer.

Dag två blev som sagt ett större äventyr och med fler utmaningar. Lyften innebar en del planering gällande hur vi skulle bära och placera kanoterna för att sedan packa i dem igen och smärtfritt ta sig iväg i tur och ordning utan att någon kanot skulle sticka iväg på egen hand. Min och Sebastians kanot var lättast att bära men hade i sin tur inget snöre att binda eller hålla fast den i så den var en utmaning på det sättet. Men det var kul att få möjlighet att samarbeta och alla var taggade på att hugga i när det väl gällde. Ingen packning, kanot, hund eller människa skulle behöva lämnas därhän. Vi som gäng är en relativt ny konstellation, vi har bara gjort ett vandingsäventur tillsammans innan, som slutade i att tre av fem fick magsjuka, men vi insåg under denna tur att alla var duktiga på att samarbeta och att vi funkade väldigt bra ihop. 

Min stora lycka kom när vi mot slutet av turen paddlade förbi en strand, som denna gång faktiskt hade minst lika mycket sand som lera, och där den rann ut en klar kall bäck så att vattnet var extra friskt. Där tog jag turens andra dopp och denna gång skippade jag att leta fram några sura badkläder och jag fick moraliskt stöd av Sebastian och Micke som också hoppad i näck. Till och med Myra tog sig ett frivilligt sim ut till husse, Micke och Christian där de låg och plaskade mitt i ån. 

Så närmade sig resan sitt slut och vi var framme i Kävlinge som vi satt som det mest realistiska målet för vår kapacitet. Då detta var en resa i den goda matens tecken så kokade vi oss pasta till en rejäl sallad med massa gott som oliver, grönsaker, nötter och soltorkade tomater, när vi hivat upp kanoterna och väntade på att vår skjuts skulle komma. Jag och Christian åkte med skjutsen för att hämta våra bilar vid Harlösa och när jag satte mig ner i min egna varma bil för att åka tillbaka till Kävlige igen kände jag hur tröttheten från denna tur började komma krypande. Jag fick skruva på både AC'n och volymen på radion för att hålla mig vaken den tre mil långa resan tillbaka. När jag satt där och åkte tänkte jag på att vi paddlat på ganska långt iallafall. Ån var ju inte lika spikrak som vägen så det var nog ett antal fler kilometer än tre mil som vi paddlade, plus att vi tagit oss tid att både njuta, äta gott och arbeta med att lyfta kanoter över partier där forsen rinner.

Väl tillbaka hemma hos Christian och Kristina bjöds det på mera god mat samt ett välbehövligt bad i en veduppvärmd badtunna. Jag säger då det, en resa till Skåne kan aldrig bli misslyckad i detta sällskap. På lördagen hade jag och Sebastian vår hemfärd att se fram emot. Den tog vi som en utflykt den också så vi stannade till och åt på en restaurang med sjöutsikt i Vittsjö i norra Skåne, sen tog vi en tur ner till Vättern när vi närmade oss gränsen till Östergötland. Sverige är obeskrivligt vackert och vi har fått förmånen att se så många platser denna spirande vårhelg. Vi hade lyckades pricka in detta besök i Skåne när rapsen gått i blom och fälten lös gula. Till råga på allt fick vi med oss en hel kasse full med ramslök från Skåne. Så nu ska det tillverkas pesto, oljor och annat gott de närmaste dagarna och vi ska få känna smaken från denna Skåneresa lång tid framöver. Det måste jag säga blir ett mycket trevligare minne än den spysmak jag kändes munnen så fort jag tänkte på tält, skog och trangiakök efter vår senaste utflykt tillsammans.

Ett stopp vid Vättern på vägen hem.