Publicerad

Min insändare kom med i dagens NT. Insändaren fick en kompisinsändare som också ställde sig frågande till russin. Det fanns också ett svar publicerat. Jag är glad och stolt över att min insändare kom med. Jag hade inte trott att NT vågade publicera den. Svaret var inte så uttömmande och tillförde inget nytt men de hade i allafall tagit sig tid att läsa och svara. Nu vill jag fortsätta skriva. Skriva, skriva mera!

En lördag med monster

Lördag och teaterdag. Hela eftermiddagen avbokad till repetitioner. Mindre än en månad kvar till premiär och två genomdrag idag. Det var inte bara jag som var krasslig och rosslig. Genomdragen gick bra. Teaterlamporna i ansiktet värmde på. Kinderna blev röda och hjärnan började koka lite. Jag som trodde jag hade kokat färdigt för denna vecka. Men detta var på ett annat sätt. Lite trevligare. Utomhus var det iskallt, sol och klar himmel. Jag gillar inte att vara inne i ett mörkt rum då solen skiner. Men det är kul med teater och kylan var inte snäll mot mig idag. Den krympte mina lungor och gjorde det svårt att andas.

 

När jag kom hem tittade jag och Sebastian på film. Det har blivit mycket animerat på sistone. Filmer av Ghibli studio och Pixar. Ikväll såg vi The cat returns och Spirited away. The cat returns var en film för barn som inte höll samma kvalité som de andra filmerna av Ghibli studio som jag sett. Spirited away som jag nu såg om är helt underbar. Alla detaljer. De små djuren, sot-tussarna med ögon, ljudet, ljuset, skimmret. Allt är fantastiskt. Det är en sådan film som jag inte vill ska ta slut. Tidigare i veckan tittade vi på Uppe på vallmokullen. Också en riktig fullträff. Dock skiljer den sig från de andra filmer jag sett av Ghibli studio då den inte innehåller spöklik mystik. Dock en väldigt fin och rörande historia.

 

Nu ska Sebasian baka surdagsbröd. Mitt i natten. Han har odlat surdeg i sex dagar. Ikväll bubblade den så mycket att det svämmade över. Den såg ut som en av monstren i Spirited away. Som gyttjeklumpen som tar ett bad i en av badhusets tunnor. Den som alla flyr från för att den luktar så illa. Precis som många monster byter skepnad i filmen kommer förhoppningsvis Sebastians bubblande surdeg vara något vackert och ätart till morgondagen.

Väntans tider

Tack mamma för inspirationen! Mailet nedan är skickat till NT´s redaktion och insändarsidan. Nu väntar jag och hoppas på publicering eller svar:

Hej,
Jag är en av era prenumeranter och uppskattar er tidning. Jag har nu skrivit en insändare som handlar om en artikel jag läste i NT i veckan. Jag hoppas att ni publicerar den. Om inte respekterar jag detta och skulle uppskatta ett svar från redaktionen.

Med vänliga hälsningar,

Jennie Åström

Kan russin uppfattas som kränkande?

I onsdagens NT (Norrköpings Tidningar) den 16 januari 2013 läste jag en artikel om ökningen av medelåldern bland moderaternas fullmäktigeledamöter. Artikeln, som även presenteras med bild på förstasidan, har säkert ett gott syfte. Dock har jag svårt att förstå formen som NT valt för att gestalta åldersrepresentationen av ledamöter i bilderna. I artikeln skrivs varje ledamot som slutat ut med namn och ålder tillsammans med olika långt gående druvor i ruttnadsprocessen beroende på hur högt i ålderstrappan dessa befinner sig.  Likaså presenteras deras ersättare vilka till stor del gestaltas som ruttna druvor eller torra russin på grund av deras höga ålder.

                      Jag förstår att artikeln på ett pedagogiskt och något lustigt sätt vill påvisa en ålderskoncentration. Dock tycker jag att det goda syftet i denna artikel helt tappar sitt fokus då vindruvor och ruttna russin kopplas ihop med ålder. Jag skriver denna insändare för att göra redaktörer, skribenter och läsare uppmärksammade på en av de många diskrimineringsgrunder som finns skyddade i 2008 års diskrimineringslag: ålder. Media finns idag inte representerade som skyddat område varken för diskriminering eller för trakasserier, som i vissa fall likställs som diskriminering. Dock skulle jag önska att NT, Sveriges bästa dagstidning 2011, föregår med gott exempel även i åldersfrågan. Hade jag sett mitt eget namn i tidningen tillsammans med min ålder utskriven med fet stil under ett torrt russin hade jag känt mig kränkt och trakasserad. Själv identifierar jag mig med de grönare druvorna med begynnande bruna fläckar vilket känns sådär. Jag undrar hur en 50- årig läsare identifierar sig. Hur påverkas självförtroendet hos läsarna, både privat och i arbetslivet? Vad vill artikeln egentligen säga om arbetsför ålder då förruttnandets början gestaltas redan vid 30-års ålder.

Jennie Åström

NT åldersdiskriminerar - liknar medelålders med torra russin

Jag trodde att jag börjat yra när jag fick se förstasidan på dagens NT (Norrköpings Tidningar), tidningen som år 2011 utsetts till Sveriges bästa dagstidning. Nu drygt ett år senare publicerar de en artikel där det tar upp hur snabbt medelåldern har ökat bland Moderaternas fullmäktigeledamöter de senaste åren. Artikeln tar upp att de unga i fullmäktige är för få och att representationen inte speglar samhället. Texten i sig har jag inte mycket att säga om men det är det klumpiga sätt som NT har valt att gestalta denna representation i bilder som jag sätter mig emot och ser som rent åldersdiskriminerande. NT har valt att respresentera de olika ledamöterna med namn och ålder tillsammans med en vindruva eller ett russin beroende på hur långt i ålderstrappan varje individ har kommit. En ledamot i tidiga 20-års åldern gestaltas som en grön vindruva. De som kommit upp i 30-års åldern eller mer gestaltas som vindruvor som fått brunare färg. De i 40-års åldern presenteras som skrumpnade ruttna vindruvor och de över 50 år som torkade russin. Jag tror att NT har missat att tänka två gånger innan de publicerade denna vidriga artikel. Hur vill denna artikel egentligen spegla samhället och de medborgare som lever i det? Hur identifierar sig exempelvis en 40-åring när den tar del av denna artikel? Hur påverkas självkänslan privat och i arbetslivet? Det är mycket tankar och ilska som väcks när jag beskådar de åldersbenämnda russinen i denna artikel. NT: Sveriges bästa dagstidning 2011 - Har ni råd med detta?

En vriden fågel

Jag har precis läst första delen av Muarakamis roman Fågeln som vrider upp världen. 200 sidor. Jag blir allt mer frågandes över vilke riktning boken kommer ta och vad alla små historier och människor som huvdpersonen Okada träffar på har med varandra att göra.

Löjtnant Mamiyas långa berättelse lämnar mig förbryllad. Löjtnant besöker Okada för att lämna en gova efter den avlidne herr Honda. Mamiya som träffar Okada för första gången börjar berätta om hur Honda och han känner varandra. Historien tar mig med till andra vörldskriget och målar upp fruktasvärda scener där en spion som krigade med Mamiyas och Honda blir flådd levande av en mongolisk soldat och hur Mamiya naken och fastbunden tvingas beskåda detta. Jag får också med löjtnant Mamiya uppleva hur det är att bli nerslängd i en djup brunn i den mongoliska öknen och uppleva den stjärnklara iskalla nattens bitande kyla på en naken och ledbruten kropp. Jag får ta del av de få sekunders lycka och värme som dagens soljus kommer med då solstrålarna når ned i brunnen och jag får uppleva den tomhet och hoplöshet som ljuset lämnar efter sig då mörkret och kylan återvänder. Denna 41 sidor långa berättelse för att lämna en gova från en döende man som Okada knappt kände men som haft inverkan på hans liv. En gova som slagits in flera varv i papper och innehöll en tom kartong. Berättelsen förmedlar tomhet i två bemärkelser. Jag har nu upplevt kriget och är tillbaka i Okadas lägenhet. Med en tom kartong i handen och inte den blekaste aning om vart nästa berättelse kommer att ta mig.

Klimatflyktingar dödas i brist på annan lösning

I gårdagens NT (Norrköpings Tidningar) går att läsa om en ny sorts flyktingströmningar. De flyr från Grönland, där de på grund av förändringar i deras boendemiljö inte längre kan leva och finna mat. Flykten sker genom att individerna simmar den långa sträckan till Island. När de sjuka, hungriga och trötta anländs till Island mördas denna nya förm av flyktingar. Detta på grund av att det ännu inte finns någon fungerande flyktingpolitik. Flyktingströmningen har ökat från en individ vart femte eller tionde år till fem individer det senaste året. Islands miljöminister Svandis Svavarsdottir oroas över den nya situationen, skriver NT. Hur Island löser detta peoblem återstår att se då de nya individerna har svårt att integreras i samhället och inte kan leva sida vid sida med landets befintliga invånare.

På mattan

Min favoritmöbel här hemma är den handvävda trasmattan vi fick av syster Sofie. Den kan man vila på om man blir trött. Sofie köpte den på julmarknaden i Eskulstuna. Jag och Sebastian fick låtsas att vi inte såg.

Den som inte vill vila på mattan kan göra lite kvällsyoga. Till det fungerar dock inte trasmattan från Eskilstuna.

Läderpuffen har farmor sytt. Hon ägde tillsammans med farfar Torsten Tärnsjö Ånggarveri. Hon har sytt väskor, hattar och puffar av läder så att hennes fingrar kroknat.

Jag kollade efter Tärnsjö Ånggarveri på Internat och kunde läsa om min farfarsfar Julius Åström som benämns som en "äkta garvare" och min farfar Torsten Åström. Människor som dött före min tid. Inget står det om min farmor Carin Åströms delaktighet i garveriet och inte heller att hon sydde läder tills fingrarna kroknade. Tur att jag har hennes läderpuff kvar. Genom den ska hon alltid minnas som en äkta garvare.

Tavlornas dag

Idag har jag och Sebastian besökt två secondhandaffärer. Erikshjälpen och Bra och Begagnat. Den ena ligger runt hörnet och den andra på andra sidan stan. Vi skulle främst titta efter möbler och saker till lägenheten. Vi hade också pratat om att köpa tavlor med fina ramar som vi kan använda till att rama in egna foton. På Erikshjälpen hittade vi många fina glasskålar och andra köksartiklar. Vår secondhandrunda blev också en tavelutflykt vilket jag ska berätta om nu.

På Erikshjälpen valde vi ut två inramade broderier där tyvärr de noggrant broderade hantverken ska få lämna plats till utvalda foton som vi tagit och ska framkalla. Då vi nöjda travade vidare in i affären och stannade till för att titta på en möbel rasade en stor oljemålning med tung ram ner från en hylla högre upp på väggen. Den landade precis bredvid Sebastians fötter. Hade Sebastian stått millimeter närmare väggen hade an säkerligen fått den i huvudet. Då hade vår taveldag med stor sannolikhet slutat redan där, men nu var det med detta den började.

På Bra och Begagnat hittade vi inte heller några möbler som föll oss i smaken. På denna secondhand finns dock ett trevligt café där inredningen är i ständig förändring och väggarna är fyllda av konst i alla dess former; oljemålningar, hötorgskonst, litografier, akvareller och tryck. Jag och Sebastian valde ett bord nära det stora fönstren där solens trålar kunde vila på våra ryggar. Det var en ovan och skön känsla att vistas i ett rum som var så upplyst av dagsljus som detta café var idag. Innan vi satt oss hade vi slängt en blick på tavlorna på väggen framför oss. Jag hade då kommenterat tavlan som visar en stol och tyckt att den hade ett ganska tråkigt motiv.

Vår fikakonversation rörde sakerna i rummet. Sebastian berättade att han när han ser alla gamla saker och vackert porslin får en stor lust att börja samla. Jag kommenterar de olika grupperna av stolar och bord och frågar Sebastian vilken han skulle välja om han var tvungen att välja en grupp till sitt hem, oberoende av hemmets storlek. Vi kom sedan till tavlorna och jag ställde samma fråga. Sebastian valde en pastellfärgad tavla med tennisspelare i picassoliknande avbildning. När det var min tur att svara på frågan insåg jag att min blick fört mig tillbaka till tavlan med stolen. Denna fick mig att tänka på hur det klara och starka förmiddagsljus som lyst in genom vårt sovrumsfönster och målat avbilder av det spröjsade fönstret på tre ställen på väggen. Det var ett väldigt vackert ljus som var skönt att vakna till denna lördagsmorgon. På frågan om vilken tavla jag skulle välja svarade jag tavlan med stolen. I samma utandning sade jag också att jag faktiskt vill ha tavlan med stolen hemma oss då den utstrålar samma ljus som vårt sovrum. Sebastian höll med om detta och vi bestämde att vi skulle köpa tavlan för upp till 150 kronor.

Då jag gick fram för att kolla priset, som faktiskt var 350 kronor, hade en man som pratade i mobiltelefonen ställt sig under stoltavlan och dess granntavlor. Jag hörde hur han beskrev tavlan bredvid på ett väldigt kunnigt sätt för att rådfråga någon om han skulle slå till på denna litografi som kostade 850 kr och innehöll en mängd olika färger och former i en abstrakt klump som möts i tavlans mitt. Jag inväntade denna man avsluta sitt samtal där han kommenterade både val av ram och kvalitén på tryck och frågade honom sedan vad han hade att säga om stoltavlan. Det är en litografi av en svensk konstnär vid namn Gegerfelt vars tavlor brukar säljas för 300-1000 kr. Av denna litografi finns det 200 fick vi veta och han kommenderade tavlan som ett bra köp.När vi fick ner den för en närmare titt såg jag att den är nummer 52 i ordningen. Den konstintresserade mannens beskrivning i kombination med den förstärkta upplevelsen av ljus som jag fick av tavlan gjorde att vi köpte den för det utsatta priset. Jag och Sebastian gick en stolt promenad hem förbi Himmelstalund och genom stan med vårt första egna inköp av konst under armen.

För den kritiska och uppmärksamma läsaren kan frågan "vad är konst?" vara befogad. Det skulle kunna skrivas en hel essä om konstbegreppet där det kan breddas upp till  att vara allt och smalas ned till att vara verk endast gjorda av en viss kulturelit. Tavlan om ljuset kändes dock idag som det i konstväg närmaste som jag på egen hand införskaffat. Nu hänger Gunnar von Gegerfelts litografi på väggen hemma tillsammans med smålänningen Linnéa Jonassons akvareller, som är ytterligare favoriter vilka jag fått till mig genom personliga gåvor direkt av konstnären. Det är härligt att vi har många vita väggar att fylla.

Ny vardag

Nu är klockan över midnatt. Överkastet är borttaget från sängen och adventsljusstaken i fönstret ska snart släckas ned. Vardagen har försiktigt närmat sig hemma i nya lägenheten. Över jul var det fullt hus här hemma med mamma, syster och hund. På nyår fylldes stugan med familj och vänner. Det är skönt att vara hemma. Lugnt. Men också tomt. Speciellt utan hunden Murphy som under långhelgen vilat sitt mjuka huvud i mitt knä.

Vardagen i nya lägenheten är spännande. Ikväll tog jag och Sebastian en tur till tvättstugan i grannhuset. Vi kunde boka tvättid redan imorgon. Jag ser fram emot att tvätta i nya tvättstugan. Kunna avsätta flera timmar till att torka och slippa torkställningen som vi hade inne i lilla ettan. Att hämta posten i det gula huset på gården är också spännande. Att gå mellan husen här känns som att bo på en gård på landet.

Vi tog en kvällspromenad idag. Gamla vägar genom välkända parker och kvarter får nya innebörder nu. Jag ser allt från en annan vinkel. Månen och stjärorna har intagit nya positioner och lyser med ett annorlunda ljus. Stadens lampor färgllägger vår väg. Frosten har med stjärnorna hittat tillbaka till vår stad. Marken glittrar som tack till att vintern återvänt. Parken utanför vårt hus har bytt namn från Vasaparken till Kaninparken. Dock är det den ständiga närvaron av harar i parken som åtsyftas. Hundrastplatsen jag tidigare passerat varje dag på väg till jobbet har nu färgats av juleminnen av Murphy skuttande tillsammans med kvarterets hundar.

Sova middag

Tillbaka i Norrköping efter en lång och händelserik helg. Jag tog en dusch och lade mig i sängen för att vila. Sebastian kom också och lade sig när kl var 18.45 efter att ha duschat och borstat tänderna. Han släkte ner allt och jag protesterade då han släkte aventsljusstaken i fönstret. Seba tyckte att det var konstigt att vi skulle sova med den på och att överkastet var kvar på sängen. Vi skrattade båda då han förstod att klockan inte var natt trots det intensiva mörkret.