Mitt i människomyllret, en lördagskväll på T-centralen, vandrar en osynlig flicka på perrongen. Hon är i övre tonåren men hennes osäkra utstrålning gör henne betydligt yngre. Med svävande steg förflyttar sig flickan några meter uppåt på perrongen. För att planlöst vända sig om, dra sin tunna hand genom det vågiga håret och omplacera den tomma blick mot slutet av perrongen. Så vandrar hon sakta upp och ner med nätta fötter mot det svala stengolvet. Varje omvändning med en bestämdhet och ett mål. Under den sista halvmetern av promenaden upprepas en vilsekommenhet i hennes uppenbarelse. Hon håller sig hela tiden nära det stora gapande hålet där de susande tågen träder fram. Volangen längst ner på hennes vita kjolen rör sig sakta av vinden från förbipasserande. Världen utanför flickan har ett annat tempo och flickan är inte där. Hon befinner sig i ett annat århundrade, i en annan mer dyster men också mer befriande verklighet. I handen bär hon en papperskasse med en sönderläst bok i. Boken är hennes enda vän och samtalspartner.
Baksuget av ett ankommande tåg för flickan med snabba steg fram till perrongens slut. Hennes tomma blick blixtrar till när den möter tågets svaga ljus från långt in i tunneln. Det ilar till i magen på betraktaren. Hon tittar bort, vill inte se flickan hoppa. En tung insikt kommer till betraktaren som genom en uns av mänsklig kärlek hade kunnat stoppa detta. Ett ord. En varm hand på flickans axel. En bekräftelse om flickans existens. Om dock endast från ett enda par frånvarande stockholmsögon, under dessa enstaka väntans minuter, men med stor betydelse för en osynlig flicka vars närmsta vän är en sönderläst bok.
Tåget bromsar in framför betraktaren. T-centralen fylls av partyglada kratt och rop och av klanget av urdruckna ölburkar som faller mot perrongens hårda stengolv. Kvällens resenärer stegar in genom dörrarna till tåget då en susning går tvärs igenom folkmassan. Flickans lätta fötter svävar åter igen upp för perrongen. Denna gång med blicken fäst på ett mål långt bortom den undre världen. Betraktaren sträcker snabbt ut handen i ett tafatt försök att slutföra sitt minimala kärleksuppdrag. Men flickan kan inte motta betraktarens värme. Hon är blott en vålnad på besök på den brottsplats som fört henne in i ett liv av oändlig värme.
2 kommentarer:
Es complicado entender lo que escribiste con el traductor, pero entendí el sentido y me gustó. Me imagino que la historia debe ser mucho mas bonita en tu idioma.
Y llegó hasta tu ventana como una hoja de un árbol en otoño una historia sombría. Quizás tu corazón se siente así, entonces quiero abrigarlo con un beso. Quizás es sólo una historia que como una tormenta viene a recordarte que después vendrá el sol.
No es mi corazón que siente así. La historia vino después que ví algo cuando estaba viajando con el metro. La histora tambíen refleje lo que es estocholmo para mi, con muchas personas solas y con muchas personas que no miren a lo demás.
Skicka en kommentar