En vardag tar form

Söndag morgon. Jag sticker ut armen och känner på den kyliga luften som strömmar in från det stängde fönstret ovan mig. Sofia i rummet bredvid har just kokat the till oss båda och sitter nu och knapprar på sin dator. Jeg bestämmer mig för at stanna i sovsäckens värme ett tag till. Läsa bok. Skriva blogg. Jag skulle kunna bo i min säng om det inte vore för att det fanns ett helt nyttspännande land där ute att upptäcka.

Klassen min är god och glad ovh trevlig. Och mycket partylysten. Sofia och jag tycker om att dricka the. Tja någon gånge sådär går det väl att festa till med lite vin. Då blir det liv i luckan i tanternas vardag. Men energin räckte inte till att gå ut och dansa. Reggeaton och salsa. Jag vill ju återuppleva mitt gamla latinamerika. Men det finns tid. Nu myserjag ner huvudet i kudden och tar igen mig efter det sommarlov jag aldrig fick.

Skolarbetet då. Hur går det? Jag kan tänka mig att ni är några som undrar. Veckan inleddes med information och filmvisning under ledning av kursansvariga Bengt. Svenskfödd. Bosatt i Chile. Filmerna vi såg var av dokumentär art och utspelade sig i Latinamerka. De väckte tankar om hur långt en filmare kan gå för att göra bra film. Tankarna och åsikterna efteråt blev många. En diskussionsvillig klass. I mitten av veckan kom Juan Diego. Chilenskfödd. Bosatt i Chile. Han har levt i Sverige i 20 år där han utbildat sig till och varit verksam som journalist. Båda mina lärare har studerat på Di. Ett institut som jag också varit opch nosat på i drömmarna. Juan Diego har läst just den radioproduktionsutbildning som jag en gång sökte til och inte kom in pål. Då när universitetskontexten känndes allt för jobbig.

Mina lärare är intressanta på det sättet att de båda är delar av två kulturer, två nationer, två tillhörigheter. Det verkar också som att båda har mycket kankar och känskor kring det. Jag tror att det finnsmycket att hämta där.

Under klasserna med Juan Diego har vi fått lyssna på två av hans radiodokumentärer samt fått skriva en kort recension. Uppgiften kom som en blixt från ovan. jag var inte alls beredd och hade ingen aning om hur jag skulle skriva. På en eftermiddag skulle det göras. Men som vanligt växte en text fram så fort hjänan kopplades samman med tangentbordet. I redovisningen av våra texter var hethetsintrycket mycket positivt.

Hittills har båda krserna arbeteta tillsmmans. "Norden i Chile"går från grunden igenom film och skivarkonstens finesser och "Frilanslinjen" arbetar mer självständigt fram reportage i valfri form. I fredags samlades den lilla grupp om fyra personer, som än så länge anlänt till Chile, för att ha ett Frilansmöte. Äntligen fick ideér som långsamt växt fram i Sverige presenteras. En plan för det framtida arbetet lades upp och en spark i baken för påbörjandet av grundarbetet delades ut. Det kliar i fingrarna att börja testa mig fram i skrivandet och skapa möten med intresanta personer som ska få stå i fokus i mina texter. Men det är så mycket jag behöver veta om detta samhälle för att sätta dem i en kontext.

Nu har Sofia slutat knappra på sin dator. Magen kurrar efter frukost och jag tror att vi får avsluta här för denna gång.

Bildförklaring: Mitt rum är det illgröna. Den öppna dörren från mitt rum leder in till Sofias rum som är beige-gul-rosa i färgen. Båda rummen har en varsin ingång förutom dörren mellan dem. Sofias ingångkommer man till om man går från hallen och igenom husets bardisk. Min ingång är direkt i hallen. Det färgglada köket ligger i slutet av korridoren. Där nere bor även Marc.