Män, män och åter män

Ikväll skulle vi se en film medan vi åt. Sebastian föreslog Chef och jag frågade vad den handlar om. En man som lagar mat. Jag var inte övertygad men okej.

Film började med en man som lagade mat. Så kom en till man in i köket med en gris på axeln. Sen åkte den första mannen, som var huvudpersonen, och hämtade sin son. I nästa scen var det flera män som lagade mat och en man stod och talade om för huvudpersonsmannen hur saker skulle gå till. Så fortsatte det i flera minuter tills en kvinna med rött läppstift stack in huvudet och sade något som verkade vara av mindre vikt för sammanhanget. Så fortsatte männen att ta upp tvrutan till stor del tills en kvinna då och då visades i liten roll.

Jag förstörde hela filmupplevelsen för oss båda med att högt uttrycka hur tråkig och meningslös filmen var samt hur värdelöst det var att filmen till största del handlade om män. Sur och arg gick jag och hämtade min telefon och hörlurar för att titta på annat.

Jag sökte fram filmen på Imdb.se i ett desperat försök att förstå varför jag blivit så arg samt för att få ett grepp om handlingen. Det visade sig att filmen var en komedi vilket jag inte förstått och det kan till viss del förklara varför den kändes så meningslös. När jag kollade på filmens viktigaste roller, top billed cast, var elva av femton män. Jag blev inte förvånad över att jag tyckte filmen var bedrövlig. Filmen gav mig ingen möjlighet till igenkännande och dessutom blir jag förbannad över att regissören John Favreau, som också spelar huvudrollen, har lyckats lägga ner all den tankeverksamhet som det tar att skapa en film utan att reflektera över faktumet att han till stor del exkluderat ett helt kön. Ett av det västerländska samhällets fjuttiga två kön dessutom så Grattis Favreau till din kassa genusanalys eller möjligtvis till ditt lyckade maktutövande som du utövat genom exkludering.

För att en film ska godkännas enligt Bechdel-testet ska två kvinnor någon gång under filmen prata med varandra om något annat än män. Tydligen är det få filmer som klarar detta test, vilket en kan tycka borde vara ganska enkelt. Jag kan ännu inte uttala mig om filmen Chef klarar detta test men däremot har den lyckats få en feminist att bli riktigt förbannad och illa till mods hemma i tv soffan och det tycker jag är ett nog så dåligt betyg.

Utflykt tills solen går ner

Som ni som läser min blogg kanske har förstått så älskar jag utflykter. Jag brukar sällan vara nöjd när en utflykt är slut utan brukar ha lust att stanna längre i naturen. Idag hade jag bestämt att åka på utflykt med Sebastian, Love och Dorit. Ludde skulle också varit med men han fick stanna hemma och dricka ingefärsthe.

Vi åkte efter lunch och hade då packat fika, vatten, snacks, grillmat och grillar. Vi hade som ni förstår planerat för många timmar i skogen och jag var väldigt glad över det.

Med Humlan fullpackad styrde vi till Lilla Älgsjön. Där traskade vi på en stig längs skogsstranden en bra bit tills vi hittade en passande klippa med lagom simm avstånd till en ö. Efter väl smakande fika tog vi oss en simmtur över till ön. De kalla vattnet satte fart på oss och de stackare som njöt av den stillsamma naturen en bit bort kunde nog inte undgå att förstå våra känslor under denna simmtur. Movi satt bunden vid ett träd och tittade på oss när vi steg i land på ön. Septembersolen värmde gott när vi vilade på klipporna och samlade kraft till simmturen tillbaka.

Sen bar det av till skogs för att plocka lingon och leta svamp. Lingon fanns det mycket av bara jag fått syn på dem. Jag inbillar mig att det är min färgblindhet som gör att jag inte upptäcker bären men det kanske beror lika mycket på att jag inte är uppmärksam. Jag och Sebastian som plockade bär kom iallafall hem med skörd till skillnad från Love och Dorit som hade siktet inställt på kantareller.

Medan de andra tände grillarna tog jag mig ett sista dopp. Då vi åt pratade vi om vilken superkraft vi skulle vilja ha om vi kunde välja. Jag valde då att kunna stanna tiden för att en stund som denna kunna njuta av kvällssolen ett par timmar till. Min superkraft slog aldrig till och solen gick så småning om ner bakom trädtopparna. Då vi packade ihop önskade jag att vi hade haft med oss ett tält. Jag drömde om att vakna upp till morgonsolen och ta ett dopp från klopporna. Skogspromenaden tillbaka längs sjön fick mig dock att känna mig nöjd och det var mysigt att hoppa in i Humlan och åka hemåt.

Lagergrensgatans djurpark

Vargen ligger och smälter frukosten när leoparden kommer smygande. Leoparden tar i skydd av buskarna sats och tar ett skutt närmare vargen för att sedan vika av mot lodjuret som är bundet en bit bort. Leoparden smyger sig långsamt närmare lodjuret och stannar till på behörigt avstånd. Lodjuret jamar högljutt aningen provocerad av att inte nå fram till leoparden.

En djurskötare kommer in i parken och går fram mot kattdjuren. Varjen följer efter djurskötaren och lodjuret ryggar tillbaka. Nu står de tre djuren i en trekant med visst avstånd från varandra. Leoparden spanar på lodjuret. Lodjuret spanar på vargen. Vargen i sin tur har sin blick färst på djurskötaren. Det tre djuren står så ett tag, kattdjuren är helt stilla. Den som tröttnar först är vargen som går fram till djurskötaren för att se om denne har mat.

På spaning efter klättring

Efter jobbet hoppade vi in i Humlan och drog till Söderköping. Love var inte sen med att följa med och när han plockade fram klätterboken förstod jag varför. På väg ner till Sörping satt vi och raljerade över alla som klagar över bilköer genom staden. Det kan inte vara så farligt sade vi, aldrig har vi väl sett någon kö att tala om. Dock satte vi orden i halsen när vi körde ifatt en lång rad av bilar som stod stilla. Den sista kilometern ner blev en riktigt kryparsträcka och vi ångrade att vi inte tagit cyklarna.

Väl i Sörping letade vi upp en pizzeria och jag lurade med mitt sällskap upp på Ramunderberget. Det var lite kämpigt att släpa sig upp för alla trapporna med pizzakartongerna i högsta hugg. Väl uppe var utsikten en bra betalning men det var sorgligt att se allt skräp som låg uppe på berget. Det påpekade inte bara tanten jag.
Till efterrätt blev det spaning efter klätterväggar och Love gick med näsan i sin klätterbok. Tydligen var inte väggarna så imponerande men helhetsupplevelsen av denna septemberkväll får av mig ett gott betyg.

Vi gjorde det!

Vi öppnade burken med hjortronsylt. En helt vanlig torsdag gjorde vi det. Det var läskigt att öppna burken, vem vet om det skulle finnas mögel i denna som vi haft i vårt skafferi i drygt ett år och som vi glömt vända upp och ner. Det sade plopp när vakumet gick ur burken. Sylten var hur fin som helst och smakade så gott som bara hjortronsylt kan göra.

Denna torsdag har inte bara förgyllts av gyllenfärgad hjortronsylt utan även av att vi lyckades lura med oss Love på en cykeltur. Det var trevligt att få Love sällskap den vanliga rundan och solen bjöd oss en vacker kväll.

Det har varit mycket tankar kring bilar och sylt de senaste veckorna. Nu ska jag ta paus från detta och fundera lite mer över det kommande valet. Om borgarna vinner även denna mandatperiod kommer jag iallafall att få nytta av min förmåga att bunkra mat. Dock hoppas jag på en ljusare pension än att jag sitter hemma och knaprar på sylt och torkad svamp beskådandes ett samhälle och en välfärd som rasat samman.

Stjärnanis är en sällsam frukt

Jag och Sebastian har snöat in på ingefära som krydda i vår sylt och mos. Idag kom jag på att prova stjärnanis till rabarbersylten. Stjärnanis är en mycket vacker krydda som ger en tydlig smak av lakrits. Den passade mycket bra med den söt-syrliga rabarbersylten som vi nu har tio burkar av. Det återstår att se om jag tycker att denna smak är lika trevlig efter att ha tagit mig igenom dessa burkar och om stjärnanis är ett lika vinnande koncept som den outtröttliga allkryddan ingefära. Det har jag svårt att tro, dock råder det inga tvivel om att omväxling förnöjer.

Av all rabarber vi släpade hem från stugan blev det två satser rabarbersylt och en stor sats chutney. Jag har själv aldrig gjort chutney förut men har blivit inspirerad av att ha smakat andras goda. I min hade jag rabarber, äpple, lök, vitlök, chili, russin och ingefära. Det är svårt att misslyckas med så många goda smaker. Nu ser jag fram emot att köpa hem papadam och börja frossa på riktigt.

Då jag och Sebastian fått njuta av goda dofter och smaker här hemma delade vi även med oss av nöjet att använda luktsinnet till Movi. Då vi tre tog en springtur efter jobbet passade jag på att gå ett spår till Movi. I slutet av spåret lade jag en burk med godis. Spåtet fick vila under vår springtur, som för min och Movis del slutade med en promenad de sista kilometrarna. Åter vid spåret släppte jag Movi och hon sprang in i skogen nästan precis där jag gått. Det dröjde inte länge innan hon hittat fram till trädet där jag lagt burken, jag blev både imponerad och glad. Movi fick njuta av burkens innehåll som smakade extra gott då hon ännu inte ätit kvällsmat.

Nöjda och utslagna ska vi strax gå och knyta oss och drömma om spännande dofter som letar sig in i våra näshålor.

Mos tills döden skiljer oss åt

När jag och Movi kommer hem från kvällspromenaden slås vi av en söt och fräsch doft från köket. Det luktar dill och salt från gurkan som Sebastian håller på att lägga in. Av moset som kokats i omgångar under kvällen doftar det sött, syrligt och kryddigt.

Vi hade med oss en rågad ica-kasse med äpplen från stugan. Jag började skala och skära äpplen medan Sebastian gjorde middagen. När vi sedan ätit framför tvn plockade jag fram äpplena och fortsatte skala. Sebastian skar upp de skalade äpplena. Så mycket av tvserien Penny dreadful som vi började kolla på kunde jag dock inte snappa upp men jag uppskattade samarbetet. Att skala äpplen var nästan lika terapeutiskt och avslappnande som att sticka. Kanske lika bedövande i fingrarna också då pekfingret jag skriver med nu är halvt avdomnat.

Nu har vi mos så att vi klarar oss, kanske inte tills döden skiljer oss åt men om jag och Sebastian fortsätter i vår goda husmorsanda kommer burkarna av mos, sylt och marmelad att avlösa varandra så länge vi lever. Det kommer alltid att finnas en burk kvar från föregående år som är så god så att ingen vågar öppna den. Detta år är det en stor burk hjortronsylt som ensam står kvar i skafferiet innan årets skörd förvarats. Det blir spännande att se vilken burk som tagit dess plats nästa år.