När jag tackade ja till denna tjänst var det en tid av enorm oro på min dåvarande arbetsplats. Jag visste lika lite som mina övriga kollegor huruvida jag skulle få ha jobbet kvar eller inte. Dessutom hade jag under en tid gått och längtat efter en förändring. Jag längtade efter att röra på mig geografiskt, upptäcka en ny stad, slå mig till ro nära friluftsliv med så väl vintersport som sommaraktiviteter. Dalarna hade lockat länge. Det enda jag pratade om var Dalarna.
Så dök erbjudandet upp om att arbeta i ett projekt på Rädda barnen inom integration och samverkan. Tjänsten passade mig toppen. Förvisso var den i Västerås men det var ju ändå halvvägs till Dalarna och jag hade familjen där och pappas lägenhet som stod möblerad, oanvänd och klar och bara väntade på mig. Allt passade så bra. Det var bara att haka på tåget och testa. Jag tog tjänstledigt sex månader från Arbetsförmedlingen och åkte iväg till min nygamla stad. Till en början visste jag inte riktigt vad jag gjorde men genom att kasta mig ut och jobba kunde jag sakta bygga upp det nätverk jag behövde för att komma igång och jobba med mina första deltagare.
Dessa fyra första månader har gått väldigt snabbt. Det har varit både spännande, roligt, svårt och stundvis ensamt. Det som har varit tuffast är dock dubbellivet som kommer med veckopendlingen. Av vad gäller min fritid med aktiviteter, träning, friluftsliv, att umgås med min hund, sambo och vänner blir det varken hackat eller malet. Under våren har jag varit ovanligt mycket stilla. Timtal har jag spenderat på hemnet drömmandes om en fast punkt, ett hem att trivas i. Detta har inte direkt höjt mitt psykiska välbefinnande. På semestern tog jag dock igen varenda missad timme av rörelse. Det blev en aktiv och väldigt rolig semester i år.
Min längtan norrut har kanske inte svalnat men jag kan säga att jag och Sebastian blivit mer realistiska. Vi har funderat mycket kring vart i landet vi kan bo nära den natur vi längtar till utan att behöva pendla allt för långt till jobb. Dessa funderingar har tagit oss på mindre roadtrips genom Sörmland och Östergötland här under våren. Västmanland har dock inte lockat.
Att på deltid flytta tillbaka till min hemstad Västerås var kanske inte den bästa av idéer. Jag har ingen identitet i Västerås och jag kände nog redan från början att det fanns ett motstånd inom mig själv att återskapa en, även fast jag ville ge det en chans. Ni ska veta att jag har försökt. Det var inte helt lätt att knyta an till en stad jag en gång sagt adjö till. Att komma till ett nytt jobb utan kollegor på plats de första månaderna. Det blev bättre. Mycket bättre så klart när jag fick min kollega och genom att vi också har en kollega som arbetar i ett annat projekt.
Jag har dock kommit till insikten att min fritid är mer värd än jobbet. Eller kanske snarare att jag inte kommer kunna vara den person som jag vill vara på jobbet om jag inte har en meningsfull fritid. Detta är en nygammal insikt. Jag har pendlat förr, då till Stockholm under en något längre tid, men med samma insikt som följd.
Här kommer mitt beslut. När mina sex månader av tjänstledighet har gått går jag tillbaka till min tidigare tjänst på Arbetsförmedlingen. Det har varit en väldigt lärorik tid. Och än så länge har jag ett par månader kvar då jag ska göra allt jag kan för att fortsätta bygga upp projektet i Västerås och fortsätta lära upp min kollega som tar över stafettpinnen tillsammans med en ny person.
Detta beslut har varit både svårt och lätt att fatta. Jag har haft kort om tid då min chef på Arbetsförmedlingen ville ha en eventuell uppsägning två månader innan tjänstledigheten gick ut. Det utgångsläget kände jag till från start. Att ha tagit ett beslut och sedan ha berättat om det känns som en lättnad samtidigt som det är tungt att vara den som lämnar och sviker. Jag har börjat bygga upp något, lagt en grund som är långt ifrån klar. Jag vet att jag är uppskattad på mitt jobb och jag vet att det finns de som tycker att det är tråkigt att jag slutar. Men jag vet också en annan sak. Det kommer att bli fantastiskt bra även utan mig.
