Som jag förra veckan pratade om denna säl. Så åkte jag iväg på påskfirande. En riktig frossarhelg. Glömde bort sälen. Dess lidande för att jag ska få leva i lyx och bekvämlighet.
Ikväll kom jag tillbaka till Norrköping. Till vardagen. När jag och Sebastian gick över bron som går över Motala ström på väg hem från tåget såg vi den. Sälen. Den låg där på kanten bredvid vattnet. Helt hjälplös omringad av poliser och nyfikna Norrköpingsbor. Jag har aldrig sett en säl förr. Nu kom den till mig för att påminna mig. Ingen visste vad de skulle göra med sälen. De nyfikna mässiskorna tittade. Polisen tittade. En polis stod och ringde. Inget hände. Sälen låg där på sidan. I obalans. Den lyfte lite på stjärtfenan ibland. Vred upp huvudet ibland. Jag såg sälens morrhår så ståtliga. Jag såg stjärtfenan som den rörde på. Det var som två händer med handskar som kramade varandra. Sälen skulle inte ligga där. Denna feta kropp formad för vågorna. Ville att människorna skulle förstå vad den behövde. Ingen förstod. Bara stod där. Jag och Sebastian gick hem. Lät poliserna fortsätta ringa och fundera över sälen.
