Lördagspicnic med medföljande tankar

Det vitblommiga överkastet på min säng förvandlades på förmiddagen till en sommaräng med klöverblomm och röllekor. Ugnsvarma scones placerades på en frukostbricka tillsammans med smör, marmelad, the och fruktyoghurt. Lördagsfrukosten blev en njutning. Jag älskar min säng. Sovplats. Studieplats. Picnicplats. Biostol. Rum för avslappning. Den funkar till allt. En gång läste jag i en tidning om att man inte ska använda sängen till annat än att sova i. Jag vet inte vad det ligger för moraliska avsikter bakom den lögnen.

Igår läste jag ut "Låt den rätta komma in". Det var tråkigt att inte kunna öppna en bok det första jag gjorde n avslappnad morgon som denna. Började då med "Doktor glas" som en kompis lånat ut till mig. Jag njuter av att ha kommit in i ett läsflow. Så många gånger som det hänt mig att jag fastnat mitt i en bok och inte orkat öppna den på ett halvår. Lik förbannat har jag inte velat börja på nytt eftersom den tidigare boken inte lästs ut. Denna gång var det "De i utnakten älskande" som fick mig att hamna i detta läsflow. Tack Emma och Love för denna underbara läsning!

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ägna ett år till att läsa böcker som jag inte hunnit läsa. Bara absorbera upp vackra ord och kloka citat. Förra året när jag för första gången började på folkhögskola tog jag med mig ett gäng böcker i mitt allt för stora flyttlass. Min förhoppning var att detta jag skulle kunna få en smak av mina drömmars bokår. Jag tror att jag läste två kapitel av den tunnaste av mina böcker innan solidaritetsarbetet fångade mitt intresse och min tid. I morse insåg jag att jag ännu en gång fått schansen att plöja böcker av intresse, och inte bara i studiesyfte.

Faktum är att havet av skönlitteratur är den perfekta källan till skrivarinspiration. Tänk vilket fantastiskt liv jag skulle kunna leva om jag verkligen fick ägna mig åt att författa texter. Då skulle jag sitta på min kammare och läsa en bok, kläcka en tanke och sedan skriva med glödande fingrar. Jag skulle släppa ut mina tankar på grönbete genom långa promenader. Igår redovisade jag mitt första personporträtt som jag skrivit för klassen och min handledare. Det handlar om en bagare som varit partnerfri i större delen av sitt liv. Jag fick bra kritik. Texten uppfyllde sitt syfte. Enligt minförhoppning fick jag kommentarer på hur texten skulle kunna göras bättre. Jag fick rådet att vara mer spekulativ. Det var just den frihet som jag tidigare varit rädd att ta inom den jorurnalistiska formen personporträtt, som jag nu fick reda på var tillåten. "Lämna essästilen och klä dig som skönlutterär", sade Joan Diego Spoerer.

Wow, jag tror att jag kan älska det här med jorunalistik. Jag tackade för tipset och förklarade att jag inte trodde att det var tillåtet. Jodå, tydligen så är allt tillåtet i journalistiken. Det är det akademiska spöket som sitter i bakhuvudet och skapar ramar. Så länge texten görs lättillgänglig kan den vara hur fri som helst. Jag tror att jag har kläckt koden!

Sofia ligger i min säng och studerar spanska. Jag kommenterar att hon bara pluggar. Det är bara för att jag själv inte roas lika mycket av det hon gör som jag tittar på henne med en anklagande blick. "Och du bara skriver blogg", säger hon och berättar att hon gärna haft ett större sug till detta. Det är bra att vi kan inspirera varandra. Igår klädde sig Sofia i rollen som spanskalärare och jagade mig med glosboken i högsta hugg. Medans jag städade upp köket och diskade satt min påflugna lärare och förhörde glosor. Till och med när jag stängde dörren om mig på toa satt hon utanför och läste upp glosor. Det vill till att ha en lärarinna med brinnande intresse för språk för att jag ska orka traggla dessa jävla glosor. Jotack mamma. Jag vet att du gått igenom samma sak med mig. Och de glosor som inte gick in skulle skrivas tio gånger. Det var många kan jag tala om.

På utflykt i det förflutna

Här presenteras en radiokrönika som jag gjort med egen inspelning av ljud, farfattande av text samt ljudmix. Sofia har också varit med på ett hörn och spelat in några ljudspår då vi använde samma ljudinspelare under den klassutflykt till kusten som krönikan vuxit fram ur.

Sätt dig bekvämt, kopiera sedan länken nedan och klistra in den i ett nytt fönster.

Min radiokrönika:

http://www.youtube.com/watch?v=awiu-J5k2Yo

Familjeutflykt till havet

I Sverige är det höst och kyligt då Love firar sin 24-årsdag. Jag passade på att fira Love med en utflykt till havet denna soliga chilenska vårdag. Det var mina husvänner Alejandra och Sebastian som tog med mig och Marc till en restaurang för att äta fisk.

Vi hoppade in i deras bil och åkte cirka en timme norrut längs kusten. Efter att ha passerat fem städer började det grönska av landsbyggd längs vägkanten. Resan var mycket vacker.

Stället var minst sagt lyxigt men smälte mycket fint in i naturen. Maten var super god och fint upplagd. Efter förrät, fruktdjuse och huvudrätt lade vi oss att vila i en varsin solsäng. Solens strålar lyckades övervinna den kyliga vinden från det hav som glittrade framför våra ögon.

En mist sagt trevlig söndagseftermiddag som jag skulle önska att jag kunde dela med alla er som läser detta, och inte minst Love som fyller år! ;)

Diskriminerande spektakel när pastor besökte Valparaíso

“Folk kommer att bli helade ikväll. Igår såg vi mirakel ske. Blinda ögon som öppnades, årslånga smärtor som försvann och döva som började höra.” Placeboeffekterna var många när den internationella evangelisten Wayman Michell besökte Valparaíso i en tältpredikan.

Utanför ett stort vitt tält på ett av Valparaísos torg stod en man i kostym och välkomnade folk in till Michells predikan. Jag och Marc som var på väg hem efter en utflykt i grannstaden tog tillfället i akt att beskåda detta spektakel.

Under tiden vi väntade på att det skulle börja beskådade strömmade folk in i tältet. En rullstolsburen man rullades in i gången. En man med bara ett öga gick och satte sig på bänkraden tillsammans med sin familj och en kvinna med mitella om armen kom in tillsammans med en väninna. En unga man snett bakom mig satt ensam på en stol och tittade med hundögon och förväntan i blicken. Det skulle visa sig att nästan alla ansåg sig vara sjuka.

Det hela rullade igång med musik och allsång om den allsmäktiga fadern. Wayman började sedan predika. ”Jag vill att ni ska veta att fadern är en förlåtande gud.” Efter detta uttalande kom en lång redogörelse om synd. Budskapet var att nästan alla sjukdomar är ett resultat av synd ”eran synd”, sade pastorn och prkade ut i publiken. Han nämde sjukdomsexempel som feber, AIDS, influensor med mera och förklarade att allt ont man sade och gjorde påverkade kroppen negativt.

”Men ikväll vill jag att vi fokuserar på guds kärlek”, sade pastorn efter att ha talat om synd i crika 20 minuter. Det blev sånger och böner och händer sträcktes upp i luften. Den unga killen med hundögonen knep ihop sitt ansikte till ett russin. Tårar rann ner för hans rena kinder medan han höll upp sina händer mot himmelen. Vad bär du på för sjukdom lilla vän?, tänkte jag som led med alla dessa människor som samlats i tron av att de skulle kunna lämna detta tält ikväll utan tidigare kroppssmärtor och dödsrädslor.

Så började den stora "helningsprocessen". Alla som kommit hit med en sjukdom skulle gå fram till scenen där pastorn stod. Nästan hela församligen reste sig upp och strömmade fram. Pastorn gav instruktioner: ”Ni ska nu placera handen på den del av kroppen som ör sjuk. Har ni en tummör, placera handen på den. Ett dövt öra, stick in ett finger. Två döva öron, stick in båda. Ett blint öga, lägg er hand över det. Det andra steget är att be till gud om förlåtelse. Ett tredje steg är att tacka gud. Kolla sedan eran kropp om smärtan har försvunnit.” De som inte helades på en gång skulle inte oroa sig. Detta kunde ta tid. Gud skulle komma att hela under hela kvällen.

"Helningsprocessen" höll inte på mer än cirka fem minuter. Kontrollen av kroppen var raktesnabb och sedan skulle de som blivit av med sina krämpos kliva upp på scenen. Ett tiotal personer komm upp. En och en fick de möta pastorn och berätta om tidigare krämpor sm försvunnit. En kvinna som varit döv på sitt vänstra öra blev ”kontrollerad” genom att det högra örat hölls för då hon fick upprepa ord som sades. En annan kvinna hade haft en värkande tummör i magen och kände nu inte längre värken. Alla fick de tacka gud tillsammans med pastorn genom att pastorn tog deras hand och höjde den upp i luften.

Jag lämnade det vita tältet med en klump i magen. Vad ska kvinnan med tummören tänka när hon morgonen därefter vaknar upp med samma ilande värk? Ska hon behöva tro att hon syndat igen och att hon är förlorad för alltid? Inte nog med att Wayman Michell åker runt i världen och tjänar multum på det spel han spelar med fattiga hjälpsökande människor. Han får dem också att tro att dersa sjukdomstillstånd är självförvållat. Detta är inget annat än en stor diskrimineringschow för de sjuka där den inbjudna publiken görs till en katagori av syndare.

Valparaíso steriliserar sin näst största art

Med torr nos, ständigt kurrande mage och pälsen befolkad av loppor promenerar Valparaísos näst största art gatorna fram. Hemlösa hundar ses av denna stad som ett problem för både dem själva och för människan. Steriliseringen under folkhemmets Sverige tenderar att upprepa sig under en annan tid och på en annan plats. Motivet är dock det samma; att städa bort en underordnad ras med hjälp av medicinsk kontroll.

Valparaísos kommun har cirka 300 000 månskliga invånare och 80 000 hundar. Av det fyrbenta släktet är 8000 hemlösa. Detta gör staden till Chiles mest tätbefolkade när det gäller gatuhundar. Ur Valparaísos stads (Municipalidad de Valparaíso) ögon är hundarna ett hot mot den mänskliga hälsan. Dessa utsvultna varelser har en förmåga att ta till huggtänderna i syfte att bevaka sitt territorium eller den mat som letas fram ur mänsklighetens sopor. Djuren ses inte bara som en fara för människan utan också för sig själva då deras hunger och sjukdomstillstånd utsätter dem för grymma förhållanden.

Hundproblemet planeras lösas med hjälp av sterilisering av både tik och hane. Hundens blotta existens är ett resultat av mänskligt kontrollerad avel. En kontroll som fortsätter i det mål Valpariísos stad satt upp; 20 000 steriliseringar på två år. Objekten är både nyinköpta valpar och hemlösa hundar.

Det är oklart hur snabbt det svenska samhället arbetade på med tvångssteriliseringen under folkhemstiden men likheten är slående. Bort med smuts, ohyra och defekta blandraser. Den rashygien som använts för att förädla det ariska släktet fungerar lika bra idag som det gjorde under 1930-talet och framåt. Rashygien är för övrigt en välkänd term inom hundvärlden där mankelhöjd och svansansättning mäts med precision.

De smittbärande hundarna hotar även stadens atraktion som turistmål. Vilken turist vill se verkligheten i vitögat genom att behöva lyfta sina nyputsade läderskor över ett avgnaget kycklingben eller en hundbajs?

Att hemlösa Valparaisobor plockar upp en brödbit från marken som egentligen adresserats till en gatuhund går inte ens att tänka på. När blev människovärdet placerat på sekundär plats efter en tuffsig byracka?

Det finns inga gränser för vad vissa människor kan tänka sig offra för hundarna. Voulentärorganisationer skapar hem och söker adoptivfamiljer åt dem. Människor klär dem med täcke, föder dem med matrester och uppmärksammar deres existens genom konstprojekt. Det råder ingen tvekan om att hundarna är en källa för både empati och inspiration så väl som för rädsla och aggressivitet över deras inflytande i stadsmiljön.

Nog är ansträngningen fin. Det satsas stora resurser av den chileska staden för att kontrollera hudbefolkningen. Men räcker det verkligen att skära ett par snitt med steriliseringskniven för att lösa problemet? Med det historiska exemplet Sverige vet vi att kampen mot fattigdom tenderar att urarta till en kamp mot de fattiga. Detta galler både hundarna och de människor som ombesörjer dem.

Ojämlika maktförhållanden utrotas endast genom en attitydförändring på alla plan. En värld där relationer baseras på maktkamp och ständig inskränkning av grundläggande rättigheter har all anledning att söka en annan struktur.

Låt Valparaísos hundar få möjlighet att uppleva en framtid där alla varelser som satts till världen får sina behov tillgodosedda, utan att rätten till den egna kroppen inkränks.

Källa

www.lanatcion.cl, 2009-09-29

www.ciudaddevalparaiso.cl, 2009-09-29

www.municipalidaddevalparaiso.cl, 2009-09-29

www.vr.se, 2009-09-29

Text och foto: Jennie Åström, Valparaíso, Chile september 2009

Daddy Yankee

När jag sommaren 2005 för första gången hörde låten ”Gasolina”, ifrån högtalarna på de bussar jag transporterades runt i Centralamerika i, hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle gå på en konsert med artisten som låg bakom denna snabba plåtiga Dem Bow-rytm. Musikstilen reaggiton sägs ha växt fram i Puerto Rico i Caribien och Panama i Centralamerika under 90-talet. Kring den tiden jag satt och skumpade mig fram på krokiga vägar i Nicaragua och Guatemala spred sig dessa latinamerikanskinspirerade reggaerytmer ner över den sydamerikanska kontinenten. Lagom tills jag bestämt mig för att återvända till denna del av världen med sikte på Ecuador hade musikstilen nästlat sig in i varenda dansklubb värt namnet och snart också i mina ben.

När jag av mina nuvarande klasskompisar fick höra att Daddy Yankee, som är reaggietonens ”The Boss” och förortens hjälte, skulle komma och spelar i grannstaden Viña kunda jag inte låta bli att hedra minnet av alla danskvällar jag haft tillsammans med mina fina Sörängskompisar i Ecuador. Så tillsammans med vänner från min nya folkhögskoleklass stegade jag in i den magnifika park som Yankee skulle spela i. Stämmningen var rakt igenom festival. En småkylig sommarkväll gick jag en grusgång fram efter att ha beträtt portarna till festivalområdet. Förbi mig passerade kvinnor och män i alla åldrar men främst i den yngre. Doften av friterat spred sig och när jag lyfte blicken och såg parkens palmer insåg jag att det inte var i de småländska skogarna jag befann mig utan i en flådig stad i Chile.

Utearenan där konserten skulle hålla rum var enorm. En stor rund arena med öppen mitt. Där taket slutade och himmlen tog vid hängde stora plåtrör i ett spindelnät av stålvajrar. Bortom scenen tonade sig en eucalyptusskog upp sig. Den bakre, övre läktaren med de billigare platserna fanns var proppfull. Mina klasskompisar drog med mig in på den mittersta läktaren där vi ställde oss på rad på en bänk. Sikten var fri fram till scenen. Hade jag varit på en konsert i Sverige där medellängden är som fullvuxna tallar hade jag som vanligt inte sett någonting.

Som förunderhållning var det dansare och DJ´s. Olika män byttes av att prata med och underhålla publiken i väntan på ”The Boss”. Tjejer i topp och trosor dansade vid de påklädda männens sida och som oftast i vår patriarkala värld var det männen som styrde handlingen under denna kväll medan damerna stid bredvid och var ögongodis med sina vackra kroppar.

I bakgrunden lös stora tvskärmar med filmklipp och bilder. ”Tallento de Barrio” (begåvningen från förorten) stod det skrivet på skrämarna när Yankee trampade in på den fyrverkerisprutande scenen klädd i helvitt och solglasögon och framförde låten ”Somos de Calle”. Det fanns inga gränser för publikens rop och applåder.

Efter denna låt dembowade Yankee på med ett antal låtar som gick rakt förbi mig. ”Alla singeltjejer, ropa nu!”, uppmanade han, följt av: ”Alla heta pojkar, ropa nu!”. Publiken löd och ropade. Bortsett från de kön- och genusuppdelande uppmaningarna han utropade fick han publiken att delta i schowen på ett rätt fantastiskt sätt. Under en hel låt som gick ut på orden ”alla mobiltelefoner” stod publiken och viftade med lysande händer i en gemensam rörelse. Att stå på den nedre läktaren och titta upp över ett svart hav med gula prickar som rörde sig fram och tillbaka i samma vågrörelse var mäktigt. Nästa steg var att uppmana publiken att ta kort på detta ögonblick vilket resulterade i att det stjärntäckta havet plötsligt började blixtra hej vilt.

Så kom låten ”Lllamade de emergencia”, följt av ”Lo que paso paso”. En lätt pust av eucalyptusdoft nådde min näsa när de dansande fötterna på bänkarna började röra sig än mer än tidigare. Jag fick det som jag hade kommit för.

Foto: Tanya Vilches Valencia

Dokumentära bilder

Rekomenderar denna sida för den som genom bilder vill få en inblick utvaldamännisors livsvillkor i Cuba, Brasilien, Haiti, Venezuela, Colombia, Málaga och Chile.

http://www.jansochor.com/

Ursprungsfolkens kampdag kallar på dig!

Du som sitter hemma och deppar över att du inte befinner dig på samma del av jordklotet som jag har nu en anledning att resa dig upp ur soffan. Latinamerikagrupperna erbjuder ett forum för frågor om ursprungsfolk, rättvisa, genus, solidaritet och handel. Denna inspirationshelg äger rum i Stockholm den 10-11 oktober i syfte att uppmärksamma ursprungsfolkens motståndsdag. Följ länken nedan för att se vilken del av programmet som intresserar dig:

http://www.facebook.com/event.php?eid=143689501977&ref=ts

Det går också att dra sitt strå till stacken genom att föra budskapet vidare till andra. Följ länken nedan du som vill hjälpa till att uppmärksamma denna kampdag:

http://www.zinnober.se/inspirationlatinamerika/material.php